Till sidans huvudinnehåll

RFSU:s remissvar till ”Nationellt kunskapsstöd för vård och behandling av barn och unga med könsdysfori”, diarienummer 3.7-44101/2014

RFSU välkomnar kunskapsstödet för vård och behandling av barn och unga med könsdysfori.

Som socialstyrelsen själva konstaterar i inledningen finns det idag brister inom vården och behandlingen av barn och unga med könsdysfori och betydande regionala skillnader vad avser vårdens innehåll och möjlighet att få behandling under utredningstiden. Ambitionen att minska de regionala skillnaderna är viktig och kunskapsstödet omfattar många betydelsefulla aspekter.

I kunskapsstödet betonas på flera ställen att utredning och vård måste vara individuellt anpassad och utgå från patientens behov vilket RFSU välkomnar.

Nedan följer punkter där RFSU anser att kunskapsstödet bör utvecklas eller förtydligas.

Begreppsanvändning

I kunskapsstödet används olika begrepp för att beskriva personers könsidentitet. Ibland använder man ”det önskade könet”, ibland personers ”upplevda könstillhörighet”, ibland ”könsidentitet”.

RFSU menar att begreppet könsidentitet bör användas så långt som möjligt eftersom det utgår ifrån personers egen identitet. Att använda begreppet könsidentitet öppnar också upp för en icke-binär förståelse av kön, alltså att det finns fler identiteter än ”kvinna” och ”man”.  

Kunskapsstödet bör utgå från en icke-binär förståelse av kön

Kunskapsstödet fastslår inledningsvis att de nya diagnoserna utgår från en icke-binär förståelse av kön, och att vården ska vara individuellt anpassad efter patientens behov. Trots detta finns det i kunskapsstödet flera exempel på en binär könsuppfattning och normativa föreställningar om kön.

Detta är problematiskt då det osynliggör icke-binära könsidentiteter och riskerar att göra att vården utgår från normativa föreställningar om män och kvinnor, snarare än att utgå från patientens behov. Några exempel på detta är:

  • I avsnittet om könskonträr behandling på s. 53 skrivs inledningsvis att ”målet med könskonträr behandling är att förändra kroppen så att den bättre motsvarar ungdomens könsidentitet”. Texten som följer talar dock uteslutande om ”manlig” respektive ”kvinnlig” utveckling. Dessa formuleringar riskerar att osynliggöra personer som önskar hormonbehandling men som inte identifierar sig som män eller kvinnor. En mer neutral formulering skulle exempelvis kunna vara ”Effekter av testosteronbehandling” resp. ”Effekter av östrogenbehandling”.
  • På s. 57 skriver man under rubriken ”Socialstyrelsens rekommendation” att hormonbehandling bör erbjudas då ”identiteten i det önskade och upplevda könet är starkt förankrad hos ungdomen”. Hormonbehandling bör även erbjudas personer med icke-binär könsidentitet vilket inte tydligt framgår av rekommendationen.
  • På s. 64-65 skriver man om insatser som hjälper ungdomar att ”passera” som man eller kvinna. Detta kan vara en stark önskan för många personer med könsdysfori, men inte för alla. Det är viktigt att önskemålet att ”passera” – och vad det innebär – tydligt kommer från patienten och inte definieras av vården. Att skriva om att passera osynliggör också personer med icke-binära könsidentiteter.

Sammanfattningsvis är det viktigt att den vård som ges utgår från varje patients behov och inte från normativa föreställningar om hur en kvinno- respektive manskropp ser ut. Vården bör vara öppen för en stor variation i hur patienterna identifierar sig och förhåller sig till sin kropp, och lyhörd för att olika personer vill ha olika insatser i form av hormonbehandling, kirurgi etc. 

Sexuell och reproduktiv hälsa

Avsnittet om sexuell och reproduktiv hälsa (s. 68-72) handlar till stor del om fertilitet. RFSU menar att delen om sexuell hälsa bör utvecklas. På s. 68 skriver man att terapeuten behöver visa en öppenhet inför sexologiska och sexualmedicinska frågor ”utan att tvinga ungdomen att prata om den”. Självklart ska inte någon tvingas behandling eller samtal i vården, men en risk med att beskriva samtal om sexualitet som extra känsliga är att man förstärker en osäkerhet hos behandlare att prata om sexualitet.

Vi vet sedan tidigare studier (se t.ex. RFSL Ungdoms rapport ”Trygga sammanhang gör mig kåt”) att unga transpersoner är en grupp med stort behov av adekvat och anpassad information om sex och sexualitet. Särskilt efterfrågas information om hur hormonbehandlingar och könskorrigerande kirurgi påverkar sexualiteten. Denna information bör erbjudas alla unga som kommer i kontakt med specialistvård. Vården bör även erbjuda samtal om hur man kan förhålla sig till sin sexualitet, sin kropp och sexuell praktik. Det är viktigt att även dessa samtal utgår från en icke-binär förståelse av kön.

Remittering till specialiserad vård

På s. 19-20 behandlas frågan om att personer under 18 med tecken på könsdysfori ska remitteras till specialistutredning. Kunskapsstödet lyfter att ungdomar med könsdysfori själva bör får möjlighet att kontakta den specialiserade vården. Vi vet sedan tidigare att det ofta tar lång tid innan personer med könsdysfori får rätt vård, vilket orsakar onödigt lidande. Så kallad egenremiss borde därför vara möjlig till alla specialistteam och lyftas upp som en rekommendation och lyftas upp under ”Socialstyrelsens bedömning”. I avsnittet bör man även lyfta frågan om fall då vårdnadshavare motsätter sig att barnet remitteras till specialistvård som adresseras på s. 16-18.

Vård och juridik måste hållas åtskilda

Dagens lagstiftning om ändrad könstillhörighet kräver inte några medicinska ingrepp för att ändra juridiskt kön. Trots detta beskrivs i underlaget på s. 36 den praxis där en utredare formellt ska intyga perioden när personen ”levt i enlighet med könsidentiteten”. RFSU menar att det är av stor vikt att vårdprocessen är fristående från den juridiska processen att ändra könstillhörighet, och att detta bör avspeglas i kunskapsstödet. Detta stöds av den nya utredningen Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering (SOU 2014:91) där man föreslår att ”[p]rocessen att ändra juridiskt kön ska vara snabb, enkel och transparent”. Man skriver vidare att ”[det är] viktigt att de lagar som reglerar den juridiska ändringen inte uppställer några direkta eller indirekta krav på medicinsk vård och behandling för att den enskilde ska få till stånd en ändring av det juridiska könet”.

Information och stöd till vårdnadshavare

På s. 20 skriver man om barn som tidigt uttalar att de vill göra en ”social övergång” och leva i enlighet med sin könsidentitet. Här rekommenderar man vården att man ska informera vårdnadshavare att andelen barn vars könsdysfori kvarstår är relativt liten och att det kan vara påfrestande för barn att ”byta tillbaka till sin tidigare könsidentitet”. Här efterlyser RFSU ett tydligare barnperspektiv, där det primära bör vara att stötta varje barn i dens könsidentitet.

Dag som ovan

Kristina Ljungros
Förbundsordförande, RFSU