Personsäkerhetsutredningens delbetänkande Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer - SOU 2002:71

Ovanstående är ett delbetänkande som förutom olika förslag om personsäkerhet också föreslår en Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer. RFSU stödjer varmt detta förslag liksom förslaget om bättre samordning mellan olika huvudmän. Vi vill lämna följande övergripande synpunkter inför det fortsatta arbetet. Vi har koncentrerat oss på metod- och resursfrågor liksom på preventiva insatser, dvs de områden, där vi som organisation har mest kunskaper och erfarenheter.

Inte rimligt att ansvaret för misshandlade kvinnor vilar på oavlönade eldsjälar i ideell verksamhet

Kommunerna är huvudansvariga för insatserna att stödja misshandlade kvinnor. Drygt ett 60tal kommuner tar dock inte alls detta ansvar. I övriga kommuner läggs så gott som genomgående ansvaret över helt på de ideella kvinnojourerna som i decennier gjort ovärderliga insatser för misshandlade kvinnor personligen och inte minst som opinionsbildare.

RFSU anser dock inte att det är rimligt att detta livsviktiga arbete enbart fortsätter att vila på enskilda eldsjälar och kvinnors ideella och oavlönade insatser. Detta innebär också att jourerna tidvis saknar tillräckliga resurser. Med jämna mellanrum tvingas ideella jourer vädja till allmänheten om ekonomiska bidrag. Det är ovärdigt ett land som Sverige år 2002 och ett land som vill vara förebild för andra på jämställdhetsområdet att bygga ett så viktigt arbete på allmänhetens välvilja. Inget annat så allvarligt hälso- och samhällsproblem behandlas lika styvmoderligt som kvinnomisshandel. RFSU anser inte att det duger längre att i så hög grad överlämna detta ansvar till frivilligorganisationer.

Det är intressant att notera att man i detta betänkande främst refererar till professionella verksamheters erfarenheter vad gäller insatser för misshandlade kvinnor och barn (t ex projekt i Stockholm, Malmö, Skaraborg m fl. ) Om detta är ett medvetet val eller inte kan inte utläsas. Det är också inom dessa verksamheter som samordningsinsatserna mellan olika huvudmän tycks ha utvecklats mest framgångsrikt. Vidare skrivs på flera ställen att kvinnojourerna utgör ett värdefullt komplement till det allmännas insatser. Samtidigt är det bara de ideella kvinnojourerna som föreslås få ökat ekonomiskt stöd med 10 miljoner kr/tre år (sid. 100).

Vi tror att vanan sedan decennier att se arbetet med kvinnomisshandel som en "ideell fråga" är en förklaring till att kommunerna inte tagit det ansvar som åligger dem. "Det arbetet sköter kvinnojourerna”. Inte minst har detta medfört kostnadsbesparingar. Många kvinnojourer har i sin tur också sett detta som "sitt område”. Och därmed kanske samverkan försvårats.

RFSU anser att varje kommun ska garantera att också professionell hjälp finns att tillgå i offentlig regi för misshandlade kvinnor och deras barn. Detta arbete kan sedan byggas upp i samverkan med ideellt arbete. Den nuvarande starka tyngdpunkten på ideellt arbete är vi dock kritiska till.

När det gäller det behandlingsarbete som sker med män som misshandlar vid olika kriscentra för män och inom andra samverkansprojekt i Sverige som bl a dokumenterats i den helt färska rapporten "Man slår. Vad gör man?” från Nationellt Råd för Kvinnofrid, finns inga motsvarande tankar om att detta ska övertas av de ideella mansjourerna. Tvärtom understryks i denna rapport vikten av just professionella insatser och utvärderingar. Misshandlade kvinnors och deras barns problematik är minst lika komplex som männens och de traumatiska effekterna av våldet ofta mycket stora. Vi vill också påminna om att i åtskillig kvinnomisshandel finns också sexuellt våld.

RFSU föreslår därför att ett särskilt direktiv ges, där balansen mellan professionellt/ideellt arbete för misshandlade kvinnor utreds grundligare.

Socialtjänsten som huvudsamordnare

I betänkandet (sid. 93-94) förs ett resonemang om vilken myndighet som bäst kan leva upp till rollen som huvudsamordnare. Bl a övervägs polisen alternativt socialtjänsten. RFSU anser att det är socialtjänsten som bör vara huvudsamordnaren. Polisen har en klar och mycket viktig roll i inledningsskedet och i fortsatta säkerhetsfrågor. Men när det gäller att förändra livssituationen långsiktigt, för alla involverade; kvinnor, barn och män, är olika psykosociala insatser som främst ryms inom socialtjänsten, av störst betydelse. Detta gäller inte minst alla involverade barn som far illa. Familjerådgivningen är en annan mycket viktig instans i detta sammanhang. Ofta får par alldeles för få samtal i separationskriser pga begränsade resurser och långa väntetider. En stor grupp män som gör sig skyldiga till misshandel gör detta i samband just med separationer, sk separationsvåld.

Våld i samkönade relationer

Utredaren konstaterar inledningsvis att allt våld som sker mellan närstående inte bara sker från män mot kvinnor utan också ibland från kvinnor mot män eller i samkönade relationer. Sedan ignoreras detta faktum i resten av utredningen. När våld sker mellan personer av samma kön kan man dels inte analysera det utifrån samma premisser som man gör i heterosexuella fall. Man kan också konstatera att den som råkar ut för detta våld inte har någonstans att vända sig. En del kvinnojourer tar inte emot lesbiska kvinnor. Vart ska de vända sig? Bögar som blir slagna i sina relationer har heller ingenstans att vända sig. Brottsofferjourerna måste vidare ta emot också dem som råkar ut för våld i samkönade relationer. Därför är det viktigt med utbildning av personal på alla de instanser som finns och som möter dessa personer.

Det är viktigt med ett könsneutralt tänkande, när man skriver förarbeten till ny lagstiftning inom detta område för att öka uppmärksamheten på det våld som sker utanför det område vi vanligast lägger märke till, dvs det heterosexuella våldet. Därför att den formulering som används i utredningen "våld i nära relationer" bra, eftersom det innefattar alla parter, oavsett sexuell läggning.

Behandlingsarbete för män som misshandlar – även för de icke polisanmälda/dömda

Arbetet med våldsfrågan har i alla år i alltför hög grad koncentrerats till de utsatta kvinnorna. Åtgärderna måste balanseras bättre och också flyttas över till männen som begår dessa brott. Åtskilliga män upprepar dessutom sin misshandel i nya förhållanden. Män som misshandlar måste i mycket högre utsträckning än i dag nås genom behandlingsarbete för att både det fysiska som psykiska våldet ska kunna reduceras/elimineras.

Våld mot kvinnor är en mansfråga i första hand. Endast c:a 1/3 av de misshandlande männen polisanmäls. Enligt andra källor bara 10-20 procent.

När gäller nya metoder och program för att förebygga mäns våld mot kvinnor, måste man också intensifiera arbetet gentemot de män som inte är polisanmälda och/eller dömda. RFSU anser att betänkandet är för ensidigt upptagna av de män som redan är dömda och befinner sig inom kriminalvården.

Kommunerna har ett ansvar även på detta område som de ej tagit. Detta gäller såväl redan dömda män som misshandlande män i övigt. Den stora majoriteten män som gjort sig skyldiga till våld blir som sagt aldrig polisanmälda.

Erfarenheter från de få Kriscentra för Män och andra mansprojekt som etablerats i landet liksom från internationella våldsprojekt visar, att det går att nå dessa män. Allt fler yngre män uppsöker också numera dessa verksamheter på eget initiativ redan efter första misshandeln, tex i samband med separationer. Forskningsresultat tyder på att åtminstone c:a hälften av dem upphör med sin misshandel efter behandling, individuellt eller i grupp. Fängelsestraff är en nödvändig åtgärd men ofta otillräcklig för att skapa långsiktig förändring av attityder, värderingar och våldsbeteenden. Kriminalvården intensifierar för närvarande sina insatser för män som dömts för våldsbrott. Kommunerna måste följa samma exempel.

Invandrarmännen

Vad gäller kvinnorna nämns bl a kvinnor/flickor som lever i patriarkal miljö specifikt i betänkandet. RFSU vill också påminna om invandrarmännens situation. Det är lika viktigt att nå dessa män. Ingenting nämns i betänkandet om denna grupp. Hur invandrarmannen mår och agerar har mycket stor betydelse för kvinnor och barn i dessa familjer. Några få s k integrationsverksamheter för invandrarmän, som förutom sociala verksamheter också erbjuder personlig rådgivning, finns i storstäderna. Det är mycket angeläget att ytterligare sådana verksamheter tillkommer. Generella åtgärdsprogram är viktiga för integration men insatser på individuell nivå måste ofta till, för att det ska bli till verklig hjälp. Inte minst för alla arbetslösa, frustrerade invandrarmän som far psykiskt illa, tills de i bästa fall blir integrerade i samhället. Erfarenheterna visar att många tyvärr aldrig blir det.

Forskning om män som utövar våld

RFSU efterlyser vidare ökad forskning på män som misshandlar och större samordning av denna. Män som misshandlar är lika litet som de utsatta kvinnorna en homogen grupp, varför olika grupper män behöver olika hjälpinsatser. Denna möjlighet har initierats vad gäller forskning om misshandlade kvinnor (Rikskvinnocentrum, Uppsala) men liknande initiativ finns inte vad gäller männen, som är huvudaktörerna i c:a 90 procent av alla våldsdramer. RFSU föreslår att detta sker. Kvinnor och barn ska inte behöva fly från sina hem.

RFSU efterlyser också forskning om våld i homosexuella relationer.

Förslagen om personsäkerhet och riskbedömning

RFSU stödjer säkrare riskbedömning vad gäller personer som utövat våld och att RPS ska utforma riktlinjer för dessa riskbedömningar. Denna bedömning får dock aldrig utgå från att den person som utsatts för våld blir ålagd att inskränka sin frihet för att riskerna ska minimeras.

Tidigare i år har jämställdhetsministern och justitieministern i media (bl a i en ledare i GP 25/9-02) framfört förslag om att åtgärder måste kunna vidtas, så att det är den misshandlande mannen som förs bort från bostaden efter misshandel i stället för att kvinnor och barn måste fly hemmet. T ex att polisen på plats omedelbart ska kunna meddela tillfälligt besöksförbud. Liksom möjligheten att förbjuda en misshandlande partner att vistas i den gemensamma bostaden. Vidare att att sambo/maka under bodelning ska ges rätt att bo kvar i bostaden.

RFSU saknar en grundlig diskussion om ovanstående förslag i betänkandet och önskar att detta förtydligas.

Det tillfälliga besöksförbud som åberopas (sid 55) gäller tydligen enbart 24 timmar. Besöksförbud är kanske inte ens är rätt terminologi. Snarare handlar det som ett första steg om "skyldighet att lämna bostaden" i samband med våldutövande, vilket skulle innebära radikala förändringar och förbättringar för såväl kvinnor och ännu mer för barnen. För att detta i ett akut skede ska bli meningsfullt krävs också tillgång till ett jourboende också för män som misshandlat. Det kanske inte alltid föreligger klara juridiska indikationer för en polisanhållan. Ett skäl till att dessa män påstridigt och hotfullt tränger sig tillbaka till hemmet eller vägrar att lämna hemmet, är ofta att de helt enkelt inte har någonstans att ta vägen. Liknande jourboende skulle t ex kunna kopplas till de kriscentra för män som finns och till andra samordningsprojekt, som arbetar med dessa män, för att få erfarenheter av sådana insatser. Denna problematik kommer mycket sällan upp i debatten om kvinnomisshandel.

Alternativt behandlas den som i det föreliggande betänkandet främst ur juridisk synpunkt, vilket naturligtvist är viktigt men ändå otillräckligt.

I betänkandet skrivs om behovet av ökat skyddat boende för kvinnor (sid 85). Lika viktig är den akuta bostadssituationen för män som misshandlat, vilket i sin tur kan utgöra ett skydd för kvinnor och barn. Alltför många misshandlade kvinnor faller till föga för sina män i dessa situationer, när de står utan tak över huvudet. Inte minst i de fall när polisanmälan inte gjorts. Och det kan gå flera år, innan de kommer till en sådan punkt.

I en studie (från Kriscentrum för Män i Göteborg) om misshandlande män och om misshandlade kvinnor (75 kvinnor) på två kvinnojourer framgick att hela 55 procent av männen som misshandlat vistades i det egna hemmet (22 procent av männen hade egen bostad, 12 procent var i Polishuset, 9 procent bodde hos vänner/bekanta), medans kvinnor och barn var på kvinnojouren!! Detta visar hur allvarligt ovanstående problem är. Inte minst bör ovanstående dilemma granskas ur barnens synpunkt med stöd utifrån Barnkonventionen. De personsäkerhetsaspekter som läggs i det aktuella betänkandet utgår så gott som genomgående från ett vuxenperspektiv och inte från de involverade barnens fysiska och psykiska hälsa, vilket är en stor brist.

Barns behov av stöd måste lyftas fram

Betydligt mer omfattande professionella insatser behövs för många av de barn som bevittnat misshandel eller själva utsatts för detsamma i sitt hem. 7-8 procent, ungefär 100 000 barn utsätts för eller bevittnar våld i sitt föräldrahem.

Barn som ser sin mamma misshandlas och/eller misshandlas själva i familjen, ser oftast att den som slår är en man som de själva kanske både tycker om och litar på. Det kan vara deras pappa eller en man som har rollen som pappa i hemmet. Barnen riskerar allvarliga skador på kort och lång sikt. Barn som riskerar att få både psykiska och sociala problem. Barnen får destruktiva bilder av nära relationer som kommer att följa dem livet igenom. En del av dem kommer tex att själva använda våld eller underordna sig våldsamma män. Andra kommer att skadas i sin förmåga till tillit och få svårt att utveckla nära relationer.

Skolans roll vad gäller konflikthanteringskunskap och anti-våldsfostran

Förebyggande insatser har inte varit i fokus i betänkandet och ligger förmodligen utanför direktiven för utredningen. RFSU vill trots detta framföra följande synpunkter:

Våld i olika former måste också få mycket större uppmärksamhet genom förebyggande och obligatoriska utbildningsinsatser inom skolans ram. Inte minst gäller detta tonåringar. Enligt amerikansk forskning börjar åtskilligt våld i nära relationer ofta i form av sk "dating violence" redan i tonåren. Detta våld i nära relationer försummas ofta, eftersom parterna ännu inte är samboende och ännu ej har barn. Det är helt nödvändigt att förstärka attityderna vad gäller respekt och fred mellan könen i såväl språk som handling liksom kunskap om konflikthantering. Personer som använder våld har ofta stora brister i fråga om att kunna handskas med konflikter och spänningar i relationer på ett konstruktivt sätt. Detta gäller såväl mobbning, sexuella trakasserier, misshandel och våldtäkt. Nämnas kan att i studien "Männens Röster - i kris och förändring", som bl a handlar om 75 män som misshandlat (men oftast ej polisanmälts) framkom, att hela 54 procent redan under skoltiden varit inblandade i fysisk och psykisk mobbning, både som utövare och som offer. Denna siffra är flerdubbelt högre än genomsnittet för mobbning i skolan som brukar ligga på c:a 15 procent. Med andra ord har destruktiv konflikthantering och fysiskt våld präglat dessa mäns liv från ett mycket tidigt skede och sedan fortsatt in i vuxenlivet. Detta visar hur viktigt det är med tidiga förebyggande insatser. Spridda antivåldsprojekt förekommer inom skolans ram men är tyvärr alltid, precis som sex- och samlevnadsundervisningen, kopplade till enskilda lärares engagemang och insatser.

Eleverna behöver också ha tillgång till vuxna, t ex skolhälsopersonal, för att tala om det våld som de bevittnat eller utsatts för både i och utanför hemmet.

Värnpliktstjänstgöringen är ett annat forum, där arbetet ang attityder till våld bör få utökat utrymme.

Ökade utbildningsinsatser i offentliga sektorn

Kunskapen om kvinnomisshandel liksom om barn som direkt eller indirekt utsatts för våld, dess yttringar och konsekvenser är ofta bristfällig hos stora personalgrupper inom alla delar av den offentliga sektorn. Liksom i yrkesutbildningar av olika slag. Intensifierad utbildning behövs. Utredningen konstaterar också detta behov (sid 82). Med de nedskurna resurserna som ägt rum inom den offentliga sektorn är det nödvändigt med utökade resurser också på utbildningsområdet.

Fastställt vid RFSU:s förbundsstyrelses sammanträde den 7-9 december 2002.