Smittskyddskommittés betänkande Smittskydd, samhälle och individ - SOU 1999:51

Respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet utgör grunden i förslaget till ny smittskyddslag. Smittskyddet ska primärt skydda befolkningen mot smittsamma sjukdomar, men i förslaget betonas att samhället även har skyldigheter gentemot människor som drabbats av allvarlig sjukdom. Kommittén hävdar att tyngdpunkten i smittskyddsarbetet bör ligga på det frivilliga och förebyggande arbetet.

RFSU, vars synpunkter här endast gäller den del av lagen som rör hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar, välkomnar denna nya utgångspunkt för smittskyddet. Förbundet anser att samhällets smittskydd ska bygga på frivillighet, stöd, kostnadsfri behandling, information och upplysning. Förbundet anser också att kommitténs ambition att i möjligaste mån inte skilja ut hivinfektionen från andra allvarliga sjukdomar genom särbestämmelser är riktig. RFSU´s uppfattning är att smittskyddskommittén slagit in på rätt väg, men att kommittén på vissa punkter tyvärr inte kommit längre än halvvägs. Vi har i några frågor därför en från förslaget avvikande uppfattning.

Tvångsåtgärder

Vad gäller tvångsåtgärder och tvångsisolering visar kommitténs egen kartläggning att endast hivpositiva personer tvångsisolerats, att dessa i huvudsak varit missbrukare, psykiskt störda eller människor av utländsk härkomst, och att isoleringstiden i vissa fall sträckt sig över flera år. Kommittén föreslår en begränsning (i sjukdomar och isoleringstid) av vad som i förslaget kallas isolering oberoende av samtycke. Kommittén poängterar också att isolering inte får ske om inte den enskilda erbjudits adekvata åtgärder i frivillig form. Möjligheten till tvångsisolering kvarstår dock. RFSU anser att det är olyckligt att möjligheten till tvångsisolering när det gäller hiv kvarstår, och att kommittén inte lyckats lägga fram förslag på hur de i regel gravt störda och socialt utsatta personer det här rör sig om kunnat omhändertas på annat sätt. Vår uppfattning är att tvångsåtgärder motverkar ett effektivt förebyggande arbete. Möjligheten till tvångsåtgärder kan göra att människor undviker att söka kontakt med vården, eller att öppenheten inför behandlande läkare försvåras.

Den så kallade informationsplikten

Nuvarande lag stadgar att en smittad person är skyldig att informera personer han eller hon kommer i sådan kontakt med att det finns risk för smittoöverföring. Det innebär t.ex. att en hivsmittad person alltid måste informera en tilltänkt sexualpartner om sin hivstatus. Kommittén har valt att behålla denna informationsplikt. RFSU anser att informationsplikten bör avskaffas. Skälet till det är inte att vi anser information om hivstatus vara irrelevant. De flesta människor önskar bli informerade om huruvida en person de tänker ha samlag med är hivsmittad. De flesta hivsmittade anser också att det är rätt att informera en tilltänkt partner om att man bär på viruset. RFSU anser att det finns en moralisk plikt att informera en tilltänkt partner om att man är hivsmittad. Däremot anser vi att en sådan plikt inte bör vara juridiskt bindande

Med informationsplikten läggs allt ansvar på den smittade. Detta kan i sin tur leda till att den osmittade invaggas i en falsk trygghet: man utgår från att den person man har samlag med är osmittad, att han eller hon annars skulle ha berättat. RFSU finner det orimligt att allt ansvar läggs på den smittade, och inget på den osmittade. Vi anser att alla människor har ett ansvar för sig själva, för andra och för att förhindra smittspridning. Denna ståndpunkt menar vi gäller oavsett om man anser att smittade som osmittade har lika mycket ansvar, eller om man anser att smittade har ett större ansvar

En sista invändning mot informationsplikten är att den, i den föreslagna lagen, är till intet förpliktigande. Några sanktioner ska inte vidtas mot den som inte informerar. En person som är hivsmittad, har skyddade samlag men undanlåter att informera kan t.ex. inte tvångsisoleras. Det kan endast den som utsatt annan för påtaglig risk för smitta. Att ha lagar och regler utan sanktionsmöjligheter är ur juridisk synpunkt märkligt. Vår poäng är naturligtvis inte att sanktionsmöjligheter ska införas, utan att kommittén borde gått hela vägen, och avskaffat informationsplikten.

De så kallade bastuklubbarna

När bastuklubbslagen tillkom 1987 var det i upphetsat debattläge och på lösa grunder. Man utgick från att hiv framför allt spreds på dessa klubbar, men någon egentlig kunskap om att så var fallet fanns inte. Bastuklubbsförbudet tvingade ut homosexuella män i parker, med risk för överfall, och försvårade möjligheterna för frivilligorganisationer att nå dessa med kondomer och information. Bastuklubbslagen innebar att en särskild grupp - homosexuella män - pekades ut som smittspridare. Med det fullföljdes en tradition från 1800-talet. Då underkastades prostituerade kvinnor den s.k. reglementeringen av smittskyddsskäl (regelbunden läkarkontroll, obligatorisk vård vid smitta, regler för uppförande etc), medan t.ex. de syfilissmittade män som var de prostituerades kunder inte var underkastade några regler alls. Reglementeringen ersattes på 1900-talet med smittskyddslagen som stadgade regler för alla smittade personer, oavsett kön, status eller sexuell läggning. Bastuklubbslagen innebär alltså en återgång till ett äldre tänkande i smittskyddsfrågor.

När det gäller bastuklubbslagen föreslår kommittén att den ska avskaffas då det inte finns några bevis för att lagen inneburit att hivepidemin begränsats. Smittskyddsskäl saknas alltså för ett bibehållande av bastuklubbslagen. Samtidigt antar kommitten att “den på klubbarna utövade verksamheten“ inte är riskfri ur smittskyddssynpunkt och att den bör regleras av ordningslagen. Resonemanget är motsägelsefullt. Antingen finns smittskyddsskäl eller så finns de inte.

Kommittén hävdar vidare att miljön på bastuklubbarna underlättar ett "högriskbeteende" vilket definieras som oskyddat sexuellt umgänge med okända, och betonar: "Vid oskyddat sexuellt umgänge med en partner man inte känner närmare finns alltid en risk för smittoöverföring". Med denna formulering upprepar kommittén den felaktiga föreställning som låg till grund för bastuklubbslagen, nämligen att anonyma sexuella kontakter i sig är riskfyllda. I själva verket är det de oskyddade sexuella kontakterna som är riskfyllda, anonyma eller ej

Även på denna punkt kännetecknas alltså kommittéförslaget av att gå två steg fram och ett tillbaka. RFSU anser att bastuklubbslagen ska hävas utan att ny reglering införs.

Avslutningsvis

Sverige har en lång tradition av öppenhet i sexuella frågor och av sexualupplysning. Människors kunskapsnivå är hög. Förtroendet för läkare och myndigheter är förhållandevis stort. Här om någonstans är förutsättningarna goda för ett smittskydd grundat på frivillighet, stöd och information.