Motioner om den straffrättsliga bedömningen vid överförandet av hiv-smitta

RFSU har beretts möjlighet att yttra sig över motioner i rubricerade ärende och med anledning av detta framför vi följande.

Sammanfattning

Grundläggande för RFSU:s uppfattning är att allmänna straffrättsliga principer inte skall tillämpas annorlunda för brott som gäller hivsmitta än då det gäller andra brottsliga gärningar. Samhället skall inte tillämpa en hårdare bedömning för att hivbrott handlar om sexualitet. Men sexualiteten får inte heller anföras som en ursäkt för beteendet. RFSU avvisar förslagen om en särlagstiftning för hivbrott och straffskärpning för dessa brott.

Möjlighet att döma för uppsåtligt brott

I motionerna 1994/95:Ju609 och 1994/95:Ju619 hänvisas till en dom i Högsta domstolen gällande en man som trots vetskap om sin hivsmitta genomfört oskyddade samlag. Domen har av motionärerna tolkats så att om särskilda skäl ej föreligger, kan domstolen inte döma för uppsåtligt brott utan endast för framkallande av fara för annan

RFSU kan inte finna annat än att motionärerna bygger sina antaganden på en missuppfattning. Högsta domstolen har fastslagit att en gärningsman som trots medvetenhet om sin hivsmitta genomfört oskyddade samlag kan dömas för uppsåtligt brott. När det gällt överförande av smitta har Högsta domstolen funnit gärningsmannen skyldig till grov misshandel och i fall då smitta inte överförts har brottet bedömts som försök till grov misshandel.

Förslag om straffskärpning

Samtliga motionärer anser att straffmätningen för brott som gäller överförande av hivsmitta eller risk för överförande av hivsmitta bör skärpas. I motionerna 1994/95:Ju609 och 1994/95:So465 föreslås en ny särskild bestämmelse i brottsbalken om spridande av hivsmitta och att straffet bör lägst vara 2 år och högst 10 år. Motion 1994/95:Ju611 anger ingen straffsats utan anför enbart krav på straffskärpning och i motion 1994/95:Ju619 anförs att det bör övervägas om brottet bör anses utgöra dråp eller dråpförsök.

RFSU vill med anledning av detta hänvisa till att maximistraffet för grov misshandel är 10 år och då hivbrott kan hänföras till denna brottsrubricering torde motionärernas krav på straffmaximum vara tillgodosett

Förslaget om att hivbrott skall rubriceras som dråp eller dråpförsök är juridiskt omöjligt. Enligt nuvarande lagar måste offret faktiskt avlida av gärningen för att det skall betecknas som dråp. Om offret avlider först om 15 - 20 år efter gärningen är dråp en juridiskt omöjlig brottsrubricering. Vad händer om offret under denna tid faktiskt dräps av en annan gärningsman? Kan ett offer dräpas mer än en gång? När det gäller försök till dråp kan liknande resonemang föras. Nuvarande lagstiftning förutsätter att offret skulle ha avlidit av gärningen om inte något utanför gärningsmannens kontroll hade inträffat.

Sekretessgenombrott

När det gäller lägsta straffnivå, som flera av motionärerna yrkar skall vara två år så anger inte motionärerna syftet med förslaget. Om syftet är att underlätta för domstolen att få tillgång till gärningsmannens sjukjournal, så kan detta istället uppnås med ändrade sekretessbestämmelser. Att införa särlagstiftning för hivbrott med syfte att bryta sekretessen är inte acceptabelt. Behov av bevissäkring för domstolen kan föreligga även i andra mål där minimistraffet för gärningen är ett år, exempelvis vid kvinnomisshandel. Nuvarande sekretessbestämmelser har tillkommit med tanke på patientens rätt till integritet. En ändring av sekretessbestämmelserna bör noggrant och förutsättningslöst utredas innan en eventuell ändring genomförs.

Ökad prevention

RFSU avvisar tanken på en särlagstiftning för brott gällande hivsmitta. Vi delar den uppfattning som dåvarande statsråd och senare riksdagen anslöt sig till då § 26 ströks i smittskyddslagen. Då framhölls att ett straffhot motverkade det preventiva arbetet när det gällde att förebygga hiv och aids. Straffhotet skulle kunna avskräcka från att uppsöka vård och från att låta testa sig för att få besked om eventuell smitta. Den av motionärerna föreslagna särlagstiftningen skulle enligt RFSUs bedömning öka riskerna för att människor som misstänker att de utsatt sig för smitta undviker att testa sig för att få ett besked. Den som inte har kännedom om sin smitta kan inte ställas till svars enligt den föreslagna nya lagtexten.

RFSU avstyrker bifall till motionerna

Med hänvisning till det anförda avstyrker RFSU bifall till motionärernas krav på särlagstiftning för hivbrott och straffsskärpning för denna brottsrubricering. Om justitieutskottet finner att straffsatserna allmänt är för låga och att straffmaximum bör tillämpas oftare vid samtliga brottsrubriceringar så bör detta utredas i sin helhet och inte enbart vad gäller hivbrott.

Remissyttrandet har enhälligt antagits av RFSU:s förbundsstyrelse den 10 juni 1995.

Margó Ingvardsson

förbundsordförande