Betänkandet Kursplaner för grundskolan - SOU 1993:2(2)

Sammanfattning

I huvudsak delar RFSU de ställningstaganden som kommittén gjort. På följande punkter har RFSU förslag till ändringar

Sid 238. Vi anser att misstanke om att gärningsmannen är HIV-positiv skall verka höjande på skadeståndet, även om misstanken kommer först efter gärningstillfället

Sid 239, tredje stycket skriver kommitten: "Någon gång kan det emellertid hända att den utvecklingsstörde eller psykiskt störde inte upplever ett övergrepp lika kränkande som en frisk person skulle göra. I så fall bör hänsyn tas till detta när ersättningen bestäms". RFSU tar bestämt avstånd från dessa fördomsfulla skrivningar

Sid 241, anförs att försök till brott i allmänhet skall ge lägre skadestånd än fullbordat brott. Men det finns enligt RFSU:s mening situationer när försök kan vara lika allvarliga som fullbordade brott, ex.vis våldtäktsförsök i miljö där kvinnan känner fruktan för att försöket skall upprepas

Att man i betänkandet tar fasta på det personliga lidandet som utgångspunkt för att bestämma skadeståndets storlek är enligt vår uppfattning bra. Men det borde finnas möjlighet att återkomma om den som utsatts för övergrepp får framtida men vilket inte alltid kan förutsägas. En väg är att samhället ersätter terapikostnader för sexualbrottsoffer genom försäkringskassan

Allmänt

Sexton års erfarenhet inom RFSU av att arbeta med offer för sexuella övergrepp har klart visat att lidande och problem kan uppstå lång tid efter själva övergreppet. Brott mot barn ger ofta återverkningar långt fram i livet. Det förhållandet att barnet när gärningen begås har svårt att förstå hela innebörden innebär därför inte att kränkningen är mindre. När barnet senare, kanske först i vuxen ålder skall bearbeta händelsen kommer kränkningen fördröjd och kanske förstärkt. Kommitten skriver på sid 238 att man inte bör fästa avseende vid om barnet samtyckt till det sexuella umgänget. Detta är bra och vi instämmer

När RFSU började att arbeta med våldtagna kvinnor, handlade det om att ge dessa kvinnor kristerapi, att hjälpa dem att återfå jämvikten. För många av kvinnorna har det varit, och är, tillräckligt med kristerapi. Men man kan aldrig fastslå vilka verkningar ett sexuellt övergrepp får för den enskilde individen. En norsk psykiater, Solveig Dahl, lägger inom kort fram en avhandling "Rape - A Hazard to Health". I den visar hon bl a att kvinnor som blivit penetrerade i samband med våldtäkten samt haft ett dåligt socialt stöd - ett år efter våldtäkten - fortfarande har bestående men. Det finns enligt vår erfarenhet en betydande grupp som utsatts för sexuellla övergrepp där inte det räcker med kristerapi.

Det är också viktigt att framhålla att kvinnors reaktioner inför en våldtäkt är olika. Den som gör litet eller inget motstånd kan bli lika kränkt som den som försvarar sig eller blir illa slagen.

Många, i synnerhet de vuxna offren för övergrepp under barndomen, har aldrig anmält övergreppet. För den gruppen vuxna offer skulle det vara stor hjälp om samhället genom försäkringskassan svarade för terapikostnaderna

På sid 238 anförs att vetskap om eller på välgrundad anledning misstanke om att gärningsmannen är HIV-positiv verkar förhöjande på skadeståndet. Man kan få intrycket att vetskapen eller misstanken skall ha funnits vid gärningstillfället. Ofta är dessa misstankar något som framkommer efteråt, t ex när gärningsmannen grips. Även om det sker efteråt måste det verka förhöjande på skadeståndet.

På sid 239, tredje stycket anför kommitten att övergrepp mot svårt utvecklingsstörda eller psykiskt störda anses ha högt straffvärde på grund av att övergreppet riktar sig mot personer som har svårt att värja sin integritet. Avslutningen på stycket, "Någon gång kan det emellertid hända att den utvecklingsstörde eller psykiskt störde inte upplever ett övergrepp lika kränkande som en frisk person skulle göra", står inte i överenstämmelse med uppfattningen i inledningen av stycket. Visserligen framhåller kommitten att den skadeståndsrättsliga bedömningen inte skall grunda sig på straffvärdet i handlingen utan på det lidande handlingen förorsakat. Men enligt vår bestämda mening kan man inte utgå från att en utvecklingsstörning eller en psykisk störning i sig medför att ett övergrepp inte uppfattas som lika kränkande som för personer utan handikapp. Man kan lika gärna vända på resonemanget och hävda att kränkningen är större för den som av något skäl ej kan värja sin integritet.

Avsnittet om prostituerade synes väl avvägt. RFSU vill i detta sammanhang understyka att ingen i verklig mening frivilligt prostituerar sig. Det sker av olika slag av tvång eller som en effekt av drogberoende.

På sidan 241 anförs att försök till brott i allmänhet skall ge lägre skadestånd än fullbordat brott. I och för sig är detta riktigt. Men det finns situationer när försök kan vara lika allvarliga som fullbordade brott. En kvinna som på väg hem, kanske i sin trädgård, blir utsatt för ett försök till våldtäkt kan känna oerhörd fruktan för att gärningsmannen skall försöka på nytt.

Kränkningen, rädslan, oron etc som grundar skadeståndsskyldigheten enligt 1 kap 3 § är i stort sett densamma

När det gäller ersättningens storlek ligger förslagen till ersättning under vad som gäller i Norge och England men i nivå med eller över övriga nordiska länder. Visserligen kan det vara motiverat med avsevärt högre ersättning i det enskilda fallet, men generellt förordar RFSU istället för stora skadeståndsbelopp, att terapikostnaderna för behövande offer för sexualbrott ersätts genom försäkringskassan

För Riksförbundet för Sexuell Upplysning

Margó Ingvardsson

förbundsordförande