"Utanför kliniken stod folk med plakat med döda foster" 1994
Jag har avslutat två graviditeter; 1987 då var jag 17 år och 1994 när jag var 23 år. Jag vill berätta om dessa två tillfällen eftersom de skiljer sig så mycket åt.
“Barnmorskan suckade och antydde hur oansvarig och klantig jag varit”
Första gången blev jag oönskat gravid med min stora tonårskärlek. Jag bodde tillfälligt hos honom och hans mamma i en mindre svensk stad. Trots att vi var så unga pratade vi verkligen igenom det, men de "vuxna" förutsatte att abort var det enda alternativet. På sjukhuset tvingades jag till flera kuratorsamtal, trots att jag då var säker och trygg med att jag ville göra abort. Den första barnmorskan jag träffade såg ner på mig, suckade och antydde hur oansvarig och klantig jag varit. Det var väldigt tydligt vad hon tyckte om mig och om att göra abort. Det låg liksom skuld i luften. Efteråt kände jag mig lättad. Jag hade tagit ett viktigt och livsavgörande beslut. Än idag när jag möter min tonårskärlek kan vi prata om detta - om valet vi gjorde och vad som skulle ha hänt om vi inte avslutat graviditeten. Men vi ångrar det inte.
Andra gången jag blev oönskat gravid bodde jag i New York. Jag studerade och hade olika extrajobb och jag var singel. Att göra abort var självklart. På gynmottagningen och sedan på abortkliniken fick jag ett helt annat bemötande än hemma i Sverige. Ingen ifrågasatte mitt beslut - ingen skuldbeläggning - bara professionellt och respektfullt bemötande. Jag fick den information jag efterfrågade och fick snabbt en tid för att göra abort. Däremot blev jag chockad av det som mötte mig utanför abortkliniken den förmiddag när jag skulle göra aborten.
Jag blev arg och trängde mig förbi. En man grep tag i mig och skrek: "God knows that you will kill an innocent life". Jag svarade lungt: "Your God is full of shit - and my body is only mine". Hela situationen var så bisarr. Jag tänkte på de som kom dit som faktiskt trodde på det mannen sa. Jag kände att han var en störd fanatiker och att det är sjukt att hoppa på folk och tvinga på andra en extrem religös övertygelse.
Jag kände mig stärkt och stolt över mitt beslut och jag upplevde det som en slags kulturkrock. Jag minns att jag tänkte att något liknande aldrig skulle hänt i Sverige. Efter aborten mådde jag bra och jag har aldrig ångrat mitt beslut.
Josefin