"Barnmorskan läxade upp oss genom att peka ut hjärtat" 2005

Och de två aborterna är verkligen ett bevis på att ingen abort är den andra lik, och att ingen kan veta hur en kommer uppleva den och vilka känslor en kommer att känna.

“Min första abort var fysiskt jobbig, men jag kände ingen sorg.”

Min första abort var fysiskt jobbig, men jag kände ingen sorg. Det var helt enkelt ingenting som stämde; jag var 20 år, bodde i andrahand på 18 kvadratmeter, och killen jag blivit gravid med var en jättefin person men ingen jag ville sitta sammanlänkad med genom ett barn för resten av livet.

Jag blev övertalad att välja medicinsk abort, och kan fortfarande bli arg på den barnmorska som gjorde det vaginala ultraljudet för att se hur långt gången jag var: fostret var inte mer än en liten cellklump, men hon pekade ändå på skärmen och sa "Här är hjärtat!". Vad ville hon med det? Jag upplevde det som att hon såg oss som två unga personer som behövde "läxas upp".

Efteråt var det bråttom med att komma igång med det preventivmedel jag valt, så kopparspiralen jag önskat sattes in redan efter fyra veckor fastän jag inte blödit klart än, vilket resulterade i en utstött kopparspiral, och att jag tillslut ändå blev tvungen att skrapas, fast nu med ett blodvärde som var nere på 88.

Jag önskar att jag hade haft någon som gjort abort som jag hade kunnat prata med! I efterhand kan jag bli arg på bemötandet jag fick av vissa på abortmottagningen, och känner att jag var rätt utelämnad. Särskilt när spiralen skulle sättas in.

Den andra aborten var tvärtom, kan en nog säga. Eftersom jag redan gjort en abort visste jag att en medicinsk inte var ett alternativ för mig, och det var skönt att kunna stå på sig. Inga fysiska bekymmer alltså, men den här gången var det mer grubblerier. Jag tänkte att min dåvarande pojkvän var den jag skulle vilja leva med och skaffa barn med en vacker dag, bara inte just där och då!

“Jag är så glad för att jag hade möjligheten att vänta!”

Jag tänkte att det skulle bli konstigt den dagen vi väl skaffade barn att tänka på att vi redan kunde ha haft ett, men det var svårt att prata med honom, han stängde av. På kvällen när aborten var gjord, pratade han med sin pappa i telefonen som frågade hur det hade gått och hur "stort det hade varit" och min sambo sa att det var så tidigt att det knappt var någonting. Men för mig var det det, och jag kände mig väldigt ensam.

Idag är jag snart förälder till två små barn i ett fantastiskt sammanhang och är så glad för att jag hade möjligheten att vänta! Rätt tid, rätt person att dela föräldraskapet med, ett mer stabilt liv både invändigt och utvändigt. Så att jag kan vara en så bra mamma som möjligt.

Karin