"Akut p-pillret hade inte hjälpt" 2008

Killen som sa att det enda positiva med detta var "nu vet jag att jag kan bli pappa i alla fall". Ja, det vet du i alla fall ihop med mig, men det ville du inte.

“För mig en rättighet, för andra kvinnor runt om i världen en livsfara.”

Och jag ville absolut inte bli mamma, nej det var det sista jag ville där och då. Nej, inte som nybliven artonåring. Valet var självklart. Att kunna få välja är för mig en självklarhet då jag föddes 1990 i Sverige, det är min rättighet att få bestämma över min kropp. För mig en rättighet, för andra kvinnor runt om i världen en livsfara.

Jag var tacksam, tacksam över sjukvården som gav mig några tabletter. Tacksam över att få vara på sjukhuset en hel dag för trehundra spänn. Tacksam för värktabletter. Tacksam för tjocka bindor. Tacksam för snäll sjuksköterska. Tacksam för fantastisk vän vid min sida. Tacksam för att slippa föda ett barn när jag precis hade blivit vuxen.

Jag är så djupt tacksam över allt detta, tacksam för att människor i Sverige har kämpat för att aborträtten nu funnits i 40 år. Tacksam för att jag fick bestämma över min kropp. Min framtid. Mitt liv.

Valet var så självklart för mig då för sex år sedan, så jag tackade nej till kuratorsstöd. Tänkte att det här fixar jag själv. Jag kom tillbaka till ungdomsmottagningen ett år senare, alltså för fem år sedan för att prata med kuratorn. Eftersom jag under hela året gått och tänkt på att jag hade varit väldigt oansvarig som hade satt mig själv i en situation som gjorde att jag blev gravid.

För då, då sex år sedan när jag kände att min kropp inte var som den brukade blev jag orolig och misstänkte det värsta. Hade inte akut p-pillret hjälpt? Jag gick till ungdomsmottagningen, där fick jag svaret, nej. Nej akut-p-pillret hade inte hjälpt trots att jag tagit det inom den tiden jag skulle. Barnmorskan frågade ganska direkt "ville du bli gravid?" Varpå jag svarar "nej". Hon svarar tillbaka "varför skyddade du dig inte då?" Jag svarar "Vi missförstod varandra, han trodde att jag tog p-piller och jag trodde att han skulle avbryta".

"Jaha" och en djup suck kom ifrån henne, "då får jag ringa till kvinnokliniken och se om de har en tid då" sa barnmorskan och åkte iväg på den hjulburna kontorsstolen. Detta lilla samtal fick mig att känna att det var jag som hade varit oansvarig.

Okej, nu kanske någon tänker att det var du ju, du skulle sagt till killen att du inte åt p-piller... Men varför skulle inte killen ha frågat mig? Jag betalade dyrt akut p-piller, de är 99% säkra.

Jag ångrar mig att det här ens hänt. Men när det väl var faktum borde jag ha fått stöd från de i samhället som ska kunna ge detta stöd på bästa sätt, nämligen ungdomsmottagningen.

Jag bodde då i ett län som år efter år toppar abortstatistiken. De om några borde kunna handskas med detta. Blev jag en i mängden? Ännu en oansvarig ung kvinna som de tvingades lägga sin tid på? Eller vad var problemet? Hade barnmorskan en dålig dag?

Om det var så, så hoppas jag att hon efter mitt besök aldrig mer har en dålig dag eller mer trovärdigt, att hon blir så professionell att hon inte låter det gå ut över någon ung människa som vågat sig dit för att få hjälp eller stöd.

För fem år sedan återvände jag till ungdomsmottagningen för att prata med kuratorn om det jag hade gått och tänkt på i ett år. Jag träffar henne, berättar om mitt möte med barnmorskan och mina känslor angående detta. Kuratorn säger då "har du berättat detta för din mamma?" Detta är det enda jag kommer ihåg för hon fuckade upp min hjärna totalt just där och då. Jag svarar "nej", varpå hon svarar "varför inte då? Om detta hade hänt mitt barn hade jag velat veta detta".

Eh, va? Hon visste inte ens om jag hade en mamma, hon visste inget om vår relation, ja hon visste helt enkelt inget om mig eftersom jag suttit mitt emot henne i ett litet, litet tag bara. Som ändå tur är har jag en jättefin mamma som är ett bra stöd på många sätt. Men detta kände jag att jag inte kunde berätta för min mamma. Jag kunde inte som nybliven artonåring komma mig för att säga att "jag är gravid", nej det vill jag spara till den dagen då jag är lycklig över att vara gravid och glad över att få berätta det.

Jag kände mig oansvarig, ville inte att min mamma skulle se mig som oansvarig. Jag ser upp till dem som berättar för sina föräldrar. Men jag kunde bara inte.

“Ja, nu kommer tacksamhetsskulden över mig igen.”

Ja tillbaka till kuratorn, hon föreslår att jag ska komma tillbaka till dem en annan dag och träffa barnmorskan tillsammans med kuratorn. Det blir bestämt. Jag kommer tillbaka och då har kuratorn berättat för barnmorskan vad detta gäller, barnmorskan har gått tillbaka till mina journaler. Och så har hon en rad bortförklaringar, sedan upprepar hon "det var din upplevelse". JA, det var min upplevelse, men det du sa är fakta och för att ni sitter och har snackat ihop er om detta som varit jobbigt för mig i ett års tid och har bortförklaringar till ert oprofessionella handlande är det sista jag behöver.

Ja, nu kommer tacksamhetsskulden över mig igen. Varför sitter jag här o skriver det här som om det är det värsta som hänt i historien? Kvinnor har inte ens rätt till abort i många länder, kvinnor dör pga osäkra aborter, kvinnor har inga val, ingen rätt, inte ens till sin egen kropp osv, osv. Det är allt detta som bland annat gör att jag är så förbannat tacksam över det jag fått, trots dåligt bemötande.

Men vi måste fortsätta att jobba för att unga kvinnor ska bemötas med respekt, kunskap och professionalitet. Normer kan inte få styra ungdomsmottagningars verksamhet. Vi har rätt till att få stöd, bemötas med respekt, inga ifrågasättanden, inget skuldbeläggande.

"Varför blev du gravid om du inte ville det"? Ställer de även frågan "varför fick du klamydia om du inte ville det"?

“Det var det mest ansvarsfulla jag gjort.”

Jag kunde inte sluta tänka på det här med att jag kände mig oansvarig, så jag sökte upp rfsu:s klinik i Stockholm. Jag fick träffa en fin barnmorska som sa till mig "du var inte oansvarig, du var väldigt ansvarsfull". Ja, nu vet jag att det var det mest ansvarsfulla jag gjort.

Alltså, den lilla meningen, hur svårt kunde det va för den första barnmorskan att säga det? Det var det som kanske skulle ha räckt.

Hanna