1960-talet: Ungdomsförbunden tar till orda
De första som höjde rösten för fri abort – alltså att den abortsökande helt själv skulle få bestämma – var två politiska ungdomsförbund.
1963 uttryckte sig både Sveriges socialdemokratiska studentförbund och Folkpartiets ungdomsförbund offentligt, till sina moderpartiers stora förtret. Fri abort ansågs fortfarande vara mycket radikalt.
“Fri abort ansågs fortfarande vara mycket radikalt.”
Argumenten för fri abort byggde på individens rätt till frihet och kvinnans möjlighet att välja sitt liv, utan att behöva avbryta studier eller gifta sig med någon hon inte önskade. Ungdomsförbunden hävdade också att säkra aborter var en klassfråga, där endast vissa hade råd att ta sig till privat vård för en säker illegal abort. Dessutom ansåg de att alla barn hade rätt att vara önskade och påvisade vilka konsekvenser den hårda abortlagstiftningen hade på samhällsutvecklingen.
Grupperna hade en del samarbeten och uttalade sig ibland tillsammans i frågan.
Den liberala Hans Nestius, sedermera ordförande för RFSU, och socialdemokratiske Jacob Palme, var två av de ledande i debatten. Verksamma i sina respektive förbund författade de böcker, debatterade mot abortmotståndare och anordnade konferenser.
“Det var unga som uttalade sig. De stora partierna höll sig ännu tysta.”
Däribland den omtalade Sex och Samhälle (1964) som blev förstasidesstoff när två kvinnor berättade om sina personliga abortberättelser på en mörklagd scen. Vissa ledarskribenter började uttala sig i frågan, om än försiktigt.
Uttalanden av en ung, radikal grupp blev helt enkelt startskottet för en het debatt om abortfrågan som pågick i över tio år.