1960-talet: Riskera fängelse för abort i Polen

”Efter gårdagens husrazzia hos redaktör Hans Nestius är polisen på jakt efter två kvinnor som genom hans förmedling fått abort i Polen …” Om detta skrev Aftonbladet och de flesta stora dagstidningar den 18 februari 1965. Rubrikerna upprörde Sverige. Dagen innan hade polisen gjort razzia hos Hans Nestius, dåvarande redaktör för Liberal Ungdom.

Nu hotades både han och ”abortflickorna” av fängelse. Abortresorna till Polen blev förstasidesstoff i Sverige efter det att Liberala studentklubben arrangerat konferensen ”Sex och samhälle” 1964 på Medborgarhuset i Stockholm.

Inför ett totalt nedsläckt auditorium, på en lika svart scen, hade en ung kvinna, Ingrid, vittnat om att hon rest till Polen för att göra abort.Bara några månader före konferensen hade hon suttit i en andraklasskupé på ett tåg som dunkade in i Östeuropa, in bakom järnridån. Hon var helt ensam, ingen visste var hon befann sig (utom den västtyske pojkvännen som inte fick visum till öst). Men hon skulle klara det. Hon var 23 år och gravid i åttonde veckan. I Sverige hade hon inte lyckats få legal abort.

Tåget körde igenom ett mörklagt Polen. Klockan tre på natten kom hon fram till den lilla by där hon blivit ombedd att stiga av. På perrongen möttes hon av en lång man som presenterade sig som Lech. Det kändes otäckt att vara i ett främmande land och att inte kunna språket. För ett ögonblick undrade Ingrid om hon var riktigt klok, vad visste hon om den här mannen och hans avsikter? Men tanken försvann lika snabbt som den kom. Lech verkade trevlig, talade engelska och Ingrid följde med till Lechs hus där hon träffade hans hustru och barn. Nästa morgon var det dags.

Hans Nestius förmedlade kontakt med läkare

Nästan alla tidningar skrev om konferensen och efteråt fortsatte Hans Nestius att debattera för fri abort i pressen. Redan 1961 hade han som medlem i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) tagit ställning för fri abort. Men nu berättade han för tidningarna att han börjat förmedla adresser till läkare i Polen som utförde säkra aborter för en ringa kostnad. Tidningarna intervjuade kvinnor som rest till Polen och skrev om hur lätt det var att finna läkare i polska telefonkatalogen och att ingreppet kostade cirka 500 kronor.

Kraven på fri abort hade vuxit sig allt starkare under 1960-talets början. I Uppsala höll studentföreningar som Verdandi diskussioner om abortlagstiftningen. 1963 tog både Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska studentförbund ställning för fri abort. För att få abort i Sverige krävdes att kvinnan blivit våldtagen, att det fanns fara för hennes liv, att allvarliga sjukdomar överfördes eller särskilda sociala omständigheter.

– En kurator, en psykiatriker och en gynekolog bedömde om kvinnan skulle få abort. Ett slutgiltigt beslut togs av dåvarande Medicinalstyrelsen.

Men vissa undantag fanns i förfarandet, när två läkarintyg räckte, berättar Hans Nestius.

I genomsnitt fick Medicinalstyrelsens abortnämnd 10 000 ansökningar om året och 1962 utfördes cirka 3 000 legala aborter. Glappet mellan godkända aborter och avslagna ansökningar talar sitt tydliga språk. De illegala aborterna uppskattades under denna tid till 10 000–20 000 om året.

I tv 1963 berättade Anita Gradin, som då satt i socialutskottet för Sveriges socialdemokratiska studentförbund, hur oerhört svårt det var för kvinnor att beviljas abort. 1964 kom Jacob Palmes bok Fri abort som väckte stor uppmärksamhet.

Socialdemokrater och liberaler för abort

Förutom Anita Gradin och Margareta Holmstedt från FPU:s styrelse och några till, var de flesta som debatterade för fri abort män. De hörde hemma bland socialdemokratiska och liberala unga intellektuella. Fri abort sågs som en fråga om frihet – om rätten för den enskilda människan att själv få bestämma över sin kropp. De illegala aborterna beskrevs som en skamfläck för samhället. Debattörerna Nestius och Palme pekade på att aborter var en klassfråga. De rika hade sedan länge uppsökt privatläkare för abort. De fattiga tvingades att vända sig till illegala ”abortörer” vilket kunde leda till sterilitet eller döden.

Majoriteten av de läkare som deltog i debatten var emot fri abort. Liksom många psykologer och psykiatriker. De ansåg ofta att graviditet gjorde kvinnor så känsliga och överspända att de inte själva var kapabla att fatta ett moget och genomtänkt beslut. Men i huvudsak var det kristna som opponerade sig. Det som troligtvis blev avgörande för att skapa en bred opinion för fri abort var det som hände Hans Nestius och ”abortflickorna”.

Gravid trots pessar, ville göra abort

– Jag hade bara en tanke i huvudet, abort. Jag hade andra drömmar med mitt liv, ville bli klar med min utbildning, utvecklas. För mig som kom ifrån en inskränkt småstad var livet i Uppsala en fantastisk upplevelse. Jag mötte nya idéer. Att mitt i allt detta bli gravid, trots att jag använde pessar, var en chock, berättar Ingrid.

Hon har burit sin hemlighet i snart fyrtio år. Hennes bästa kompis vet ingenting. Inte heller hennes två barn. Men utan Ingrids agerande under 1960-talet kanske svenska kvinnor hade fått vänta längre än till 1975, då lagen om fri abort infördes.

– Jag tyckte jag var så hemsk som kunde göra detta mot alla som älskade mig – de skulle blivit så sårade, de hade så höga tankar om mig.

Ingrid var oskuld tills hon var tjugoett år. I Uppsala träffade hon pojkvännen Peter, tjusig och intellektuell från Tyskland. Hon skaffade pessar och levde i en relation där mottot var ”total ärlighet och frihet”. När hon trots preventivmedel blev gravid var båda helt överens. Det var abort som gällde, ”javisst ska vi ha barn – men när vi själva vill”, sa de.

Ingrid gick till studentläkaren och hoppades på förståelse för sitt val men fick istället en föreläsning om Gud och om att hon ville mörda. Under tiden var Peter i Tyskland där han fick höra talas om att läkare i Polen tog emot utländska kvinnor. Det lät som ett bra alternativ för Ingrid. Hon ville inte gå till en kvackare och riskera att bli steril, utan sökte efter en medicinskt riskfri abort. Det kunde hon inte få i Sverige.

– Kom bara, sa den polske läkaren när Ingrid ringde, köp en tågbiljett. Du kan bo hos min familj. Ingreppet kostar ingenting.

Morgonen efter att Ingrid anlänt till Polen följde hon med Lech till en läkarmottagning. Där fanns den gynekolog som skulle utföra aborten. Lech, som också var läkare, var med som tolk. Det enda Ingrid kunde tänka på var att hon inte ville bli steril. Läkaren sa att ingreppet var ofarligt, men att det fanns en minimal risk för sterilitet om bedövningen ledde till en inflammation.

– Det stämde inte. Men jag vågade inte ta den risken och beslöt därför att inte ta bedövning.

Aborten gick fort. Ingrid minns att hon tittade på en klocka på väggen, att det gick fem till tio minuter. Och att hon skrek.

– Det gjorde så ont. Jag minns hur ingreppet lät, jag minns den kalla vinden från fönstret, den kändes sval om armarna. Jag vred Lechs arm så hårt att han skrek.

Efter ingreppet blödde Ingrid först mycket lite. Hon fick stanna kvar hos Lech och hans familj en natt till. På kvällen dukade familjen upp en fin middag. Ingrid kände sig övermodig och stark. Hon drack vodkan som bjöds och dansade till och med charleston för familjen. Men på natten tilltog blödningen. Då kom också febern och frossan.

– Jag ropade på hjälp. Grät och kände ångest, tänkte att jag hade blivit steril och aldrig skulle få barn. Jag älskade ju barn och ville ha dem senare. Jag tänkte att jag lika gärna kunde ha gått till en kvackare i Sverige.

Men Ingrid hade tur. Både Lech och hans hustru var läkare och kunde hjälpa henne, de gav henne antibiotika och hon fick stanna hos familjen ytterligare några dagar. Tillbaka i Uppsala var vännerna mycket nyfikna och ville veta allt om ingreppet. En vän i nöd hörde av sig och Ingrid förmedlade telefonnumret till Lech.

Inga charterresor till Polen för abort

– Jag vill dementera ett segslitet rykte: jag ordnade aldrig några charterresor eller andra organiserade resor till Polen, säger Hans Nestius som blev rikskändis i samband med Polenaffären. Från början engagerade han sig i abortfrågan av principiella skäl. Men han fick ta del av så mycket mänskligt lidande att han snart uppfattade kravet på fri abort som en av de verkligt stora sociala reformerna i vår tid. Efter konferensen ”Sex och samhälle” gick telefonen varm hos honom. Alla hade samma ärende: kan du hjälpa mig till abort i Polen, hur går det till, vad kostar det, gör det ont?

De flesta som hörde av sig trodde inte att de hade skäl nog för att få abort i Sverige – eller också hade de redan fått avslag. Därför blev det sena aborter för de flesta.

De som hörde av sig var allt ifrån unga gymnasieflickor till gifta flerbarnsmammor.

Gemensamt var att de blivit gravida vid fel tillfälle – och ofta med fel man.

Genom Ingrid fick Nestius veta hur ingreppet gick till i Polen (skrapning med lokalbedövning), att en till två dygns vila på hotell rekommenderades efter ingreppet och han fick också telefonnummer till läkare. När allt fler kvinnor hörde av sig började de polska läkarna ta betalt och priset blev då runt 100 dollar. Ibland ville kvinnorna tala med någon som själv varit med om en abort. Ingrid ägnade många kvällar åt abortrådgivning per telefon. Det fanns också andra kvinnor som hjälpte till. Flera av dessa kvinnor framträdde liksom Ingrid anonymt i medierna och berättade sin historia.

– Visst var jag rädd att någon skulle känna igen mig, men jag var glad att debatten drog igång. Jag ville att fri abort skulle införas i Sverige. Och jag ville inte att någon annan kvinna skulle behöva vara med om det som jag varit med om, säger Ingrid.

Aktivism i kampen för fri abort

Hans Nestius uppskattar att ungefär 1 000 kvinnor fick aborter förmedlade via honom.

– Naturligtvis var förmedlingen helt gratis, den tog mycket tid, men jag såg det som en del av kampen för fri abort.

En dag läste Hans Nestius i tidningen att länsåklagaren i Jönköping skrivit till riksåklagare Emanuel Walberg och frågat om svenska medborgare bröt mot lagen när de åkte utomlands för att göra abort.

Till mångas bestörtning var detta just vad riksåklagaren kom fram till: svenska medborgare bör bestraffas även för handlingar de utför i utlandet, då brottet begåtts mot svenska intressen. Inte nog med det. Dessutom kunde det finnas särskilda skäl till åtal eftersom utlänningen (den polske läkaren) inte kunde nås av svensk lag. Kvinnorna skulle alltså straffas för att man inte kunde komma åt polackerna. Hans Nestius brott rubricerades som ”medhjälp till illegal fosterfördrivning”. Fängelse i ett till två år var den troliga straffsatsen.

Riksåklagarens utlåtande kom lördagen den 13 februari. Senare samma dag begärde Stockholms chefsåklagare Carl Axel Robèrt polisutredning av fallet Nestius. Ytterligare några timmar senare började telefonerna ringa.

Nyheten om riksåklagarens beslut hade gått ut på Tidningarnas Telegrambyrå.

Hans Nestius befann sig på FPU-kurs på Grand Hotel i Saltsjöbaden och alla ville ha tag i honom. RÅ:s ställningstagande kom som en fullständig överraskning.

– Jag kommer aldrig att avslöja namnet på de kvinnor jag hjälpt att få polsk abort, sa Hans Nestius till tidningarna som ringde.

– Hans ringde till mig och var förtvivlad. Jag blev jättearg, jag kunde inte tro att jag gjort något fel, minns Ingrid.

Dagen därpå var tidningar, radio och tv fulla av ”Polenaffären”. ”Vilket statsintresse ligger det i att en kvinna föder ett barn eller inte?” skrev chefredaktör Kurt Samuelsson i en ledare i Aftonbladet. På lördagskvällen erbjöd han Hans Nestius fritt spelrum i tidningens spalter, samt sa att advokat Hans-Göran Franck stod till Nestius förfogande. På onsdagen kallades Nestius till polisförhör. Efter några timmars förhör fick han reda på att åklagaren beviljat husrannsakan och att den genast skulle genomföras.

– Jag tror aldrig jag har blivit så chockad i hela mitt liv.

Nestius insåg att åklagaren var ute efter bevis, namn på kvinnorna som gjort abort, vilka han vägrat att lämna ut. Han begärde då att få gå på toaletten.

– Nu tar det hus i helsike. Det blir husrannsakan. Följ med till min bostad, sa han till de journalister som väntade i korridoren utanför. Sedan gick han in på toaletten. I sin plånbok hade han lappar med telefonnummer till Ingrid och en annan kvinna. Han lade lapparna i skorna och gick tillbaka in i förhörsrummet.

Mediebevakad husrannsakan hos Hans Nestius

En mini-eskort av poliser, kriminalare, advokaten, Nestius och flera journalister åkte till Nestius lägenhet på Årsta gärde. Polisen sökte igenom bostaden men under tiden lyckades Nestius ringa till tv och radio som genast kom till platsen med var sitt team.

Så hittade poliserna några brev på skrivbordet. I breven stod namn och adresser till några kvinnor som sökt hans hjälp. Inför tv-kameran sade en förtvivlad Nestius att det nu var stor risk att det skulle bli klappjakt på olyckliga kvinnor.

Nästa dag var husrannsakan och jakten på abortflickorna på alla löpsedlar. Folk var upprörda. Debatten rasade. Expressen gjorde en stor artikelserie där kvinnor berättade om hur de sökt abort, om övergrepp, godtycke och förödmjukelser under abortutredningarna.

Flera liberala och socialdemokratiska dagstidningar tog nu ställning för fri abort. På insändarsidorna krävdes folkomröstning och att kvinnan själv ska få bestämma. Riksåklagaren kallas ”omänsklig”. ”Stoppa åklagarens människojakt”, skrev Expressen.

Det upprörda läget gjorde att åklagaren väntade med att kalla de kvinnor till förhör, vars identiteter man fått vid husrannsakan.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund bad i en skrivelse till kungen om åtalseftergift för de medverkande. Brevet gjorde att regeringen nu formellt kunde ingripa i affären eftersom alla skrivelser som ställs ”Till Konungen” måste behandlas i en konselj (sammanträde mellan regering och statschef, kungen).

Alvar Nelson, professor i straffrätt i Uppsala, kom därpå med den juridiska lösningen. Den 21 februari föreslog han i en artikel i Stockholms-Tidningen att regeringen skulle ge de inblandade abolition, straffeftergift, vilket innebar nåd i förtid och därmed ro och säkerhet för de inblandade.

Den 26 februari beslutade regeringen i extra konselj om åtalseftergift för Nestius och de inblandade kvinnorna. Man ansåg att de handlat i god tro.

Men från den dagen blev abortresorna till Polen också straffbara, eftersom man ansåg att en abort som en svensk kvinna utförde utomlands i princip stred mot svensk lag.

– När regeringen gav oss abolition släppte all nervositet och vi firade med fester. Vi bjöd hit en läkare från Polen. Jag minns att han sa att vi inte skulle göra för många aborter, för att det går på hjärtat, berättar Hans Nestius.

Några veckor senare tillsatte regeringen en utredning om aborträtten. Debatten fortsatte, många ansåg att en frisk kvinna alltid ville föda sitt barn – om hon hade omgivningens stöd. De som var för fri abort hävdade att kvinnan var kapabel att fatta självständiga beslut.

Vägen mot lagliga fria aborter

Det dröjde nästan tio år från utredning till ny lag. Under tiden kom dock opinionen att påverka abortpraxis. De läkare och kuratorer som tidigare varit moralistiska bromsklossar ändrade inställning, vilket följande siffror tydligt visar. 1962 utfördes 3 205 legala aborter. 1971 utfördes 19 250, Medicinalstyrelsen godkände 96 procent av anmälningarna. Men först 1974 antogs lagen, då med två tredjedelars majoritet. De som röstade emot var i huvudsak moderater.

Efter kommunismens fall ökade den katolska kyrkan sin makt i Polen och i dag har Polen en av Europas mest restriktiva abortlagstiftningar. Ingrid tycker det är obehagligt hur utvecklingen går bakåt.

– Det är viktigt att ständigt påminnas om att människor måste ha rätt att göra sina egna val. Man måste försvara kvinnans rätt till abort och aldrig ta någonting för givet. I grunden handlar det om mäns behov av att kontrollera kvinnans sexualitet – och att binda upp henne vid ett barn.

Hon och Hans Nestius är stolta över att ha bidragit till en lag som förändrade livet för kvinnor i Sverige.

– Det är viktigt att de barn som kommer till livet är välkomna och kan tas omhand, säger Hans Nestius och citerar en av RFSU:s grundare, den sexualpolitiska agitatorn Elise Ottesen-Jensen."

Text av Ylva Bergman, publicerad i antologin Sex - en politisk historia. Köp boken i RFSUs webbutik