1938: Den första abortlagen
1938 fick Sverige äntligen sin första abortlag. Men det var ett komplicerat projekt att ansöka om abort och flera läkarintyg krävdes. De flesta var fortfarande tvungna att välja osäkra och olagliga vägar.
1938 var abort fortfarande olagligt och straffbart, med tre undantag:
- Medicinska skäl, till exempel om den gravida var sjuk och graviditeten innebar allvarliga risker.
- Humanitära skäl, till exempel efter en våldtäkt.
- Rashygieniska skäl, utifrån dåtidens idé om att det var viktigt att förbättra befolkningens ”genetiska kvalitet”. Detta skäl kunde användas om den gravida eller hennes partner bar på en allvarlig sjukdom eller ansågs vara psykiskt sjuk. Ofta medförde ingreppet också en tvångssterilisering.
Abortdebatten avstannade inte för att lagen antogs. RFSU och andra grupper debatterade flitigt för att det skulle läggas större vikt vid de abortsökande kvinnornas sociala skäl, till exempel om de var arbetslösa, bostadslösa eller fattiga. Åsikterna fick inget gehör.
“Aborter av medicinska skäl hade ingen övre tidsgräns.”
Antalet lagliga aborter som utfördes efter att lagen trädde i kraft var fortfarande mycket få. Under de första åren fick mellan 400-700 per år tillåtelse att göra en legal abort.
Att ansöka om en legal abort var ett komplicerat projekt. Det krävdes två läkarintyg eller ett intyg från Medicinalstyrelsen. Vanligtvis deltog en gynekolog, en psykiatriker och en kurator i processen. Den abortsökande var också tvungen att få underskrift om samtycke från partnern eller en förälder om hon var minderårig.
Fortfarande lyfte ingen argumentet att kvinnorna själva skulle ha frihet att välja över sin egen kropp och framtid. Abort sågs som en desperat åtgärd som kvinnor sökte när alla andra alternativ var uttömda. Samhället utgick ifrån att alla kvinnor egentligen ville bli mödrar om de bara hade alla socioekonomiska förutsättningarna. Därför antogs under samma tid en hel del politiska reformer för att stärka kvinnors och mödrars roll i samhället, som förbättrad mödrahälsovård och vissa bostadsreformer.
“Samhället utgick ifrån att alla kvinnor egentligen ville bli mödrar.”
I samband med att lagen antogs påbörjades även ett förebyggande arbete. Förbudet att informera om preventivmedel hävdes och kostnaden för preventivmedel sänktes.
Preventivmedelsrådgivning hade tidigare skett privat, framförallt av RFSU, sedan början på 1930-talet. Efter andra världskriget började mer ordentliga satsningar göras på rådgivning.
Antalet aborter, legala och illegala, minskade dock inte i takt med att det förebyggande arbetet förbättrades. Och de flesta av de som var oönskat gravida var fortfarande tvungna att välja osäkra och olagliga vägar.