”Regeringen borde följa sin egen utredning om hedersrelaterat våld och förtryck”

Regeringen vill bekämpa våld mot kvinnor och i synnerhet ta krafttag mot hedersrelaterat våld och förtryck. Det är en utmärkt ambition som våra organisationer delar.

I det arbetet är det viktigt att gå in utan fördomar, att inte ställa grupper mot varandra och att alltid sätta den utsattas behov i centrum oavsett vem hen är, vilken bakgrund hen har och vilken situation hen befinner sig i.

Därför borde regeringen lyssna på sin egen utrednings förslag om att inte göra hedersvåldet till ett eget jämställdhetspolitiskt delmål.

Vi ska förklara varför.

Våra organisationer är samhällsaktörer som bland annat arbetar mot hedersrelaterat förtryck och våld, även direkt med människor som utsätts. Hos oss finns stor kunskap och decenniers erfarenhet av att lyssna till berättelser om våld och begränsningar i hederns namn – och av att ge stöd till utsatta och bryta förtrycket.

Idag förenas våra organisationer i en stark oro över hur samtalet om hedersrelaterat förtryck och våld förs.

Hedersrelaterat våld beskrivs ofta som ett enbart invandrat problem, vilket osynliggör komplexiteten i frågan och misstänkliggör stora grupper människor med invandrarbakgrund. Vi ser i allt högre grad hur hedersförtryck blir ett slagträ i en debatt präglad av polarisering och rasism.

Därför var betänkandet från regeringens utredning om ett nytt, inkluderande jämställdhetspolitiskt delmål mot våld glädjande.

Utredningen hade direktiv att utreda om hedersrelaterat förtryck och våld skulle bli ett eget delmål, skilt från annat könsbaserat våld. Men dess tydliga svar är: nej. Utredningen argumenterar klokt och kraftfullt och presenterar de många fördelar det innebär att även fortsättningsvis hålla ihop arbetet mot våldet.

I linje med internationella konventioner, särskilt Istanbulkonventionen (2011), pekar utredningen på att insatser mot såväl våld i hederskontext som annat könsbaserat våld måste utgå från att det i samtliga fall handlar om maktförhållanden och om normer för kön och sexualitet. Olika former av könsbaserat våld har förvisso sina särdrag, men också gemensamma nämnare.

I det praktiska arbetet måste kopplingen mellan hedersrelaterat våld och andra våldsformer finnas med. Inte minst för att utsattheten hos dem som drabbas ofta är mångfacetterad.

Varför är det viktigt att inte helt särskilja hedersrelaterat våld från övrigt könsbaserat våld?

De ungdomar och kvinnor våra organisationer möter är ofta utsatta på flera sätt och upplever olika former av våld samtidigt. De kan leva med hedersvåld i sin ursprungsfamilj och samtidigt med våld i nära relation. Många möter rasistiska fördomar utanför hemmet. Ofta beskriver de att myndigheter vill kategorisera dem snävt snarare än anpassa insatser efter situationens komplexitet.

Men dessa personer behöver åtgärder som är effektiva mot alla våldsformer de lever med.

Forskning visar att segregation, polarisering och inlåsningseffekter riskerar att förvärra förtryck och våld i hederns namn. Det är redan svårt att få ungdomar att öppna sig om våld i hemmet. Många känner skam och kluvenhet och vill inte svartmåla sina föräldrar eller sin religion. En ung människa vi träffade berättade först efter flera samtal med kurator att hen lever i hederskontext – för att inte betraktas av kuratorn som ”en sån där galen invandrare”.

Att göra heder till en helt egen kategori riskerar att förstärka stigmat och göra det ännu svårare för unga att få adekvat stöd.

Människor vill inte placeras i ett trångt fack eller tvingas klippa alla band med sitt ursprung, familj och släkt för att kvalificera sig för stöd. De vill mötas av någon som tar deras berättelse på allvar, utan förutfattade meningar om vilka de är och vad de behöver. Och som har resurserna att ge dem stöd att bli fria från våld och förtryck.

Samhällets insatser mot hedersrelaterat förtryck och våld kräver expertis och måste vara grundade i empiri och forskning. Att hedersvåld ofta inte handlar om en ensam förövare utan om ett kollektivt förtryck – det är ett specifikt drag som samhällets institutioner måste begripa och kunna hantera.

Men det finns också mycket som förenar våld i hederns namn med andra former av könsbaserat våld. Åtgärderna måste se helheten och skapa förutsättningar för alla att delta i samhället, oavsett kön, sexualitet, härkomst och religion.

Utredningens analys och slutsats är gedigen, nyanserad och ansvarsfull. Det är av yttersta vikt för alla som lever i hederskontext i Sverige att regeringens ambitioner omvandlas till praktiskt, konkret, effektivt arbete till förmån för dem som drabbas. Det gäller mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck och utnyttjande i prostitution och människohandel.

Förslaget till nytt delmål är välformulerat. Uppmaningen till regeringen är således enkel: följ er egen utrednings förslag.

Lina Fridén, förbundsordförande RFSU
Shahab Ahmadian, ordförande MÄN
Zenobia Rizvi, verksamhetschef Somaya stödjour
Jenny Berg Nilsson, chef Fryshuset Malmö
Bernardita Núñez, generalsekreterare Terrafem