"Förlegad instans inskränker kvinnornas rätt till abort"
Det organ som beslutar om tillgång till abort efter 18:e graviditetsveckan är Socialstyrelsens rättsliga råd. Men tiden har sprungit ifrån den 50 år gamla och rättsosäkra konstruktionen. Vi kräver därför en översyn av systemet för att öka abortsökande kvinnors självbestämmande, skriver en rad aktörer för sexuella och reproduktiva rättigheter, däribland Lina Fridén, förbundsordförande RFSU i DN Debatt.
I dag, den 29 maj, fyller Sveriges abortlag 50 år. När lagen klubbades igenom 1974 var den radikal och modern och gav alla gravida rätt till fri abort fram till vecka 18. Äntligen slapp kvinnor vara fångna i sina gravida kroppar och tvingas bli föräldrar mot sin vilja. Denna milstolpe ska vi fira. Men nu, 50 år senare, finns det också anledning att se över delar av regelverket. Vi ska förklara varför.
Efter 18:e graviditetsveckan krävs i dag ett godkännande från Socialstyrelsens rättsliga råd för att en kvinna ska få göra abort. Tillstånd kan beviljas upp till livsduglighet, vilket av Rättsliga rådet har definierats som 22 fullgångna graviditetsveckor. En mycket liten andel aborter utförs efter vecka 18 i Sverige. År 2023 var det enbart 345 stycken, vilket motsvarade cirka 1 procent av alla aborter.
Vid en första anblick kan Rättsliga rådet se ut som en rimlig lösning på en känslig och för staten svårhanterad fråga. Men konstruktionen har också tydliga och för enskilda abortsökande potentiellt katastrofala brister.
Enligt abortlagen krävs ”synnerliga skäl”, medicinska eller sociala, för att abort efter 18:e graviditetsveckan ska beviljas. De medicinska skälen handlar för det mesta om fosterskador medan de sociala kopplas till den gravida kvinnans livssituation. Hon kan exempelvis vara mycket ung, hemlös, ha missbruksproblematik, befinna sig i hederskontext, leva med psykisk ohälsa eller en våldsam partner.
Kvinnor som söker abort av sociala skäl efter vecka 18 har med andra ord ofta svåra livsomständigheter och befinner sig i stor utsatthet.
Varken lagtext, förarbeten eller någon myndighetsinstruktion klargör vari de ”synnerliga skäl” ska bestå för att en abort efter 18:e graviditetsveckan ska beviljas. Det är praxis som bestäms av Rättsliga rådet som avgör. Ansökningar om sen abort av medicinska skäl beviljas av hävd i princip alltid, oavsett fosterskadans allvarlighetsgrad.
När det gäller sociala skäl ser det annorlunda ut. Tidningen Ottar gjorde 2023 en granskning av Rättsliga rådet som visade att andelen avslag av sociala skäl fördubblats sedan 2019. År 2022 avslogs 26 procent av ansökningarna; år 2019 var det endast 13 procent.
Det finns ingen tillgänglig förklaring till ökningen. Rättsliga rådet har själv inte kunnat besvara vad den beror på. Diskussionerna i rådet dokumenteras inte och mötesprotokoll saknas. Det är alltså omöjligt för personer utanför rådet att följa utvecklingen av praxis.
En kvinna som får avslag på sin ansökan får inte heller en motivering till varför just hennes omständigheter inte utgör ”synnerliga skäl”. Om hon vill göra en ny ansökan kan hon alltså inte bemöta det som utgjort grunden för Rättsliga rådets avslag eller argumentera för sin sak.
En grundläggande rättssäkerhetsprincip i en rättsstat är att en individ ska kunna förstå lagen och kriterierna för dess tillämpning, samt kunna bemöta och överklaga beslut som går henne emot. Här upprätthålls inte denna princip. Det saknas också uppföljning av de fall där abort efter vecka 18 nekas av sociala skäl. Vad händer med de kvinnor vars ansökan avslås? Och hur går det för de oönskade barnen som så småningom föds?
Rättsliga rådet är i abortärenden sammansatt av läkare (psykiatriker och gynekologer), kuratorer, företrädare för Socialstyrelsen samt lekmän som utses av de politiska partierna, i praktiken riksdagsledamöter. Ordförande är en juristdomare.
Av ledamöterna är det bara ett fåtal som har expertis i abortfrågor och erfarenhet av att möta abortsökande. Alla i rådet har rösträtt. Det innebär att politiker som ideologiskt motsätter sig grundläggande aborträttigheter kan ha inflytande över enskilda människors rätt till sin kropp och sin framtid. Domaren – en person utan klinisk expertis – har utslagsröst.
Aborträtten har gjort enorma kliv framåt världen över sedan 1974. I dag har vi en mycket större förståelse för rätten till kroppsligt självbestämmande än för 50 år sedan. Nu vill den svenska regeringen skriva in aborträtten i grundlagen. Men menar man allvar med att stärka aborträtten måste den omfatta även de mest utsatta kvinnornas rätt att bestämma över sina kroppar och sina liv.
Därför kräver vi, en stor mängd aktörer som värnar om sexuella och reproduktiva rättigheter, en skyndsam översyn av Rättsliga rådet. Det behövs ingen lagändring, rådet regleras inte i lag utan i förordning. Översynen måste kritiskt granska rådets nuvarande sammansättning och arbetssätt och resultera i en modernare process som:
- präglas av transparens och rättssäkerhet,
- utgår från vetenskap och evidens,
- sätter den abortsökande kvinnans rätt till självbestämmande i fokus.
Det är av högsta vikt att den lilla grupp kvinnor som behöver abort även efter vecka 18 ska kunna få det. De har rätt till insyn i processen. De måste kunna lita på att beslut som i högsta grad påverkar deras liv bygger på vetenskap och evidens och inte på enskilda personers värderingar. I förlängningen handlar det om att enskilda kvinnor ska få större makt över sina liv. Vi behöver ett abortregelverk som ligger i takt med tiden.
Amra Bajric, ordförande, föreningen Fatta
Malin Bergman, ordförande, Centerkvinnorna
Christer Borgfeldt Lund, ordförande, SFOG (Svensk förening för obstetrik och gynekologi)
Alexandra Charles von Hofsten, ordförande, 1,6 miljonersklubben
Cecilia Elving, Liberalerna
Cindy Falquet Lindh, ordförande, Miljöpartiets jämställdhets- och mångfaldskommitté
Lina Fridén, förbundsordförande, RFSU
Kristina Gemzell Danielsson, professor i obstetrik och gynekologi, Karolinska institutet
Anna Johansson, generalsekreterare, Amnesty International Sverige
Helena Kopp Kallner, ordförande, FARG (arbetsgruppen för familjeplanering inom SFOG)
Sofia Kuhner, ordförande, Svenska kvinnliga läkares förening
Hannah Laustiola, generalsekreterare, Läkare i världen
Lilo Lindquist, ordförande, FSUM (Föreningen för Sveriges ungdomsmottagningar)
Josefin Malmqvist, ordförande, Moderatkvinnorna
Eva Nordlund, ordförande, Svenska barnmorskeförbundet
Sineva Ribero, ordförande, Vårdförbundet
Karin Rågsjö, vårdpolitisk talesperson, Vänsterpartiet
Annika Strandhäll, ordförande, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Camilla Wagner, ordförande, Fredrika Bremerförbundet