Språkkrav löser inte situationen i utsatta områden
Vi är på väg att få en permanent underklass i utsatta områden. Lösningen är inte att införa språkkrav och sätta hårdare press på invånarna att göra sig anställningsbara, skriver representanter från bland annat Kvinna till Kvinna, Sveriges Kvinnolobby, RFSU och Fryshuset.
Segregationen har under en längre tid fördjupats i Sverige och det drabbar utsatta områden. Den leder till misstro, otrygghet, ohälsa, och enorma kostnader för samhället och individen. Att bryta segregationen borde vara högsta prioritet.
Samhället har försökt flera gånger tidigare. Storstadssatsningen och Järvalyftet under 2000-talet kostade miljarder men dömdes ut som mindre lyckade.
Kritiker har efterlyst samordning, samlad kunskap och överblick över alla pengar som delas ut. Satsningar för att motverka segregationen har ofta varit ”snuttifierade” när det är långsiktigt stöd som behövts.
För att en gång för alla råda bot på detta inrättades Delegationen mot segregation (Delmos) så sent som 1 januari 2018, för att mindre än ett år senare få ett nedläggningsbesked. Detta är fel väg att gå.
Hittills har få brytt sig om den så viktiga samordningen mellan myndigheter, lokala initiativ och individer. Delmos var ett av försöken att ta ett helhetsgrepp om segregationen och dess följder i form av livslånga utanförskap.
Länge har politiker talat sig varma för lokala initiativ som utgår från de boendes egna behov.Det är dessa satsningar som nu uteblir. 75 miljoner kronor från Delmos för civilsamhällets arbete mot segregationen fryser nu inne.
En grupp som drabbas extra hårt av segregationen är kvinnor med migrationserfarenhet. De är oftare utan arbete, har sämre kunskaper i svenska och sämre sexuell och reproduktiv hälsa. Några initiativ som nu går om intet är RFSU:s planerade arbete med kvinnohälsa i Rosengård i Malmö och Kvinna till Kvinnas insats för att bryta utanförskapet för somaliska kvinnor i Angered.
Unga som växer upp i segregerade områden borde också vara högprioriterat. Fryshuset ville med hjälp av Delmos erbjuda unga trygg skola, jobbchanser samt hjälp vid avhopp från kriminella miljöer. Detta blir nu inte av och Ensamkommandes Förbund Malmö tappar även de möjligheten att arbeta långsiktigt med unga utsatta ensamkommande.
Vi är på väg att få en permanent underklass i utsatta områden. Lösningen är inte att införa språkkrav och sätta hårdare press på invånarna att göra sig anställningsbara. De verktygen riskerar att skapa mer misstänksamhet.
En bättre väg att gå är att skapa tillit. Det är lokala föreningar och organisationer som med långsiktigt stöd från Delmos hade haft möjlighet att bygga förtroende i utsatta områden. De boende måste på allvar känna att de kan påverka sina liv.
Segregationen i Sverige är inget nytt fenomen och det är till stor del föreningar och organisationer som i många år med frivilliga krafter har kämpat för att vända trenden. Här finns en lång erfarenhet kring vad som är ”best practice”. Låt civilsamhället få fortsätta det arbetet och låt Delmos ha överblicken och säkra finansiering och koordinering.
Åsa Lindhagen (MP) ansvarig minister, har sagt att hon hoppas att Delmos kan räddas, i övrigt har det varit tyst. Staten har ansvaret för arbetet mot segregationen. Låt Delmos vara kvar och behålla sina pengar.
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Mikaela Berg, verksamhetsansvarig Ensamkommandes förbund Malmö
Clara Berglund, generalsekreterare Sveriges Kvinnolobby
Hans Linde, förbundsordförande RFSU
Johan Oljeqvist, VD Fryshuset
Göran Pettersson, generalsekreterare Forum – idéburna organisationer med social inriktning
Daniel Pérez Wenger, Verksamhetsledare FOLK i Skärholmen
Hedvig Wiezell, verksamhetschef, med styrelse, Folkets Husby