"En mycket glädjande dom"
I Sverige finns några av världens skickligaste och kunnigaste forskare på HIV-området. Inom kort kommer smittskyddsinstitutet (SMI) att presentera ett kunskapsunderlag kring den faktiska risken för att en person som lever med HIV och står under behandling överför viruset.
Då risken är minimal hoppas jag att rättsväsendet snabbt tar till sig denna kunskap och att det omgående leder till vetenskapligt grundade riktlinjer för när åtal ska väckas i mål som rör HIV. Detta borde innebära att vi slipper se åtal mot personer som de facto inte utgör någon risk i brottsbalkens bemärkelse.
Det internationella ljuset har länge riktats mot Sverige då vi är ett av de länder som dömer flest personer för brott som relateras till HIV i förhållande till antalet personer som lever med HIV. Det finns flera orsaker till att oroas och skämmas lite över detta.
Självklart är det så att vi som har tillgång till kunskap, testning, prevention och medicinering borde föregå med gott exempel. Sverige borde - liksom England, Danmark, Schweiz och Holland - se över sin hantering av så kallade HIV-mål.
Den medicinska utvecklingen har snabbt rusat ifrån rättstillämpningen. Vid en genomgång av ett antal ärenden visar det sig också att såväl brottsrubriceringarna som val av påföljd varierar kraftigt trots likartade omständigheter. I domar används inte sällan argumentation som var relevant för tiotals år sedan vad gäller smittsamhet.
Dagens potenta mediciner gör att en person som lever med hiv och som har en bra behandling helt enkelt inte är smittsam, i vart fall inte i den utsträckning som borde krävas för brottslig handling.
Frågan är om åklagarna åtalar och domstolarna faktiskt bedömer den rädsla anmälaren uppger sig ha känt istället för den faktiska risken? Det är i så fall unikt för just denna typ av mål.
De panikreaktioner som en person ibland uppvisar då hon eller han tror sig ha exponerats för HIV grundar sig på okunskap. Stigmat som lever kvar sedan 80-talet förstärks dessutom av rättsväsendets hantering av frågan.
Det är enligt min mening alltså dags för rättsväsendet att ta till sig den kunskap som finns och göra relevanta farebedömningar. Det borde vara enkelt för rättscentrum och därmed åklagarväsendet att konstatera att risken för överföra HIV vid en sexuell kontakt med en välinställd behandling är minimal.
Risken kan i vart fall inte anses vara av den grad som krävs för att ett brott ska anses vara för handen.
Marielle Nakunzi, jurist RFSU