Stora skillnader kring sex, vård och hälsa beroende på var du bor (SvD)

Sexualitet är inte enbart en fråga om sexuella handlingar utan något mycket större. Det handlar om jämställdhet och lika villkor, hälsa och rätten att själv få bestämma över sitt liv och sin kropp. Om att få tillgång till korrekt information och preventivmedel, om att kunna bli gravid när man vill, liksom att slippa oönskade graviditeter. Det handlar också om rätten att få ge uttryck för sin sexualitet utan att bli diskriminerad eller utsatt för trakasserier, liksom rätten att få säga nej till sex oavsett omständigheterna. Och att få hjälp när denna rätt kränks.

Men många av dessa rättigheter är långt ifrån självklara i Sverige. Det visar den genomgång som RFSU har gjort av p-pillersubventioner, ungdomsmottagningar, aborter, sexologiska mottagningar, sexualbrott, våldtäkter och stödet till dem som utsatts för sexualbrott i Sveriges 21 län och regioner.

Rapporten pekar på stora skillnader i service och vård beroende på var i landet man bor, skillnader som många gånger kan vara helt avgörande för människors hälsa och välbefinnande.

Till exempel är Kalmar i denna genomgång det bästa länet för unga:

• Kalmar har flest (13) ungdomsmottagningar. I Kalmar går det 2 402 unga i åldern 15–24 år per mottagning. Rikssnittet är 4 921 unga per ungdomsmottagning.
• Landstinget subventionerar p-piller, kostnaden för kvinnan är 120 kronor per år till och med 20 års ålder. Det finns län där p-piller är billigare men Kalmar ligger i mitten och tillsammans med övriga faktorer påverkar det bilden.
• Aborter i länet utförs tidigt och nästan alla är medicinska.

Gotland är i detta sammanhang sämst för unga:

• På Gotland subventioneras p-piller endast till och med 19 års ålder och subventionen är i jämförelse låg, kvinnor betalar upp till 300 kronor per år för p-piller.
• Gotland har en ungdomsmottagning. Det innebär 7983 unga i åldern 15–24 år för mottagningen.
• Här utförs flest aborter bland tonårsflickor. Det är viktigt att poängtera att ett högt antal aborter inte är dåligt i sig, men tillgång till rådgivning och preventivmedel är viktiga verktyg för att undvika oönskade graviditeter.

Ett annat exempel är skillnader i reglerna för heterosexuella och samkönade par som vill skaffa barn genom insemination:

• Landstingen i Västernorrlands län, Västerbottens län och Jämtlands län motiverar detta med att lesbiskas barnlöshet, enligt dem, inte räknas som sjukdom. Kostnaden för en insemination är upp till 10 000 kr per försök. Heterosexuella par betalar patientavgift.
• I Östergötland betalar lesbiska upp till 3 000 kronor för två inseminationer. Heterosexuella betalar vanlig patientavgift och får obegränsat antal försök.

Detta är bara några exempel på att skillnaderna är stora. Samma problem hittar vi till exempel vid bemötande av sexualbrottsoffer, rättsväsendets kompetens att utreda anmälda våldtäkter och tillgången på sexologiska mottagningar. Vi vet dessutom sedan tidigare att kvaliteten på sex- och samlevnadsundervisningen i skolorna varierar avsevärt.

Sverige är inget stort land, vår befolkning är den 88:e största i världen, och det borde inte skilja mellan de olika landsändarna när det gäller dessa saker. Ungdomar på Gotland borde ha rätt till preventivmedelsrådgivning på samma villkor som sina vänner i Kalmar mindre än 16 mil bort. Kvinnor i Norrköping borde ha samma möjligheter att få hjälp med insemination som sina väninnor i Örebro bara nio mil bort.

Men så är det alltså inte. Skillnaderna beror på olika politiska beslut som påverkar såväl sjukvården som skolan och ungdomsmottagningarna. Rätten att slippa diskriminering och trakasserier på grund av sexuell läggning är en fråga som måste hanteras i såväl rättsväsende och lagstiftning som skola och fritidsverksamhet. Tillgången till ungdomsmottagningar i hela landet styrs av regionala satsningar liksom av nationella direktiv.

Men sexualpolitik är ett politiskt område utan samordnande minister, och alltför ofta har det lett till att viktiga frågor inte fått den politiska prioritering de förtjänat.

Det får inte skilja så mycket inom ett så litet land som Sverige när det gäller genomförandet av grundläggande rättigheter. Därför måste vi få en minister med ansvar för sexualpolitiken, som driver på för lika villkor och förhindrar att dessa viktiga frågor faller mellan stolarna.