RFSL och RFSU: Mänskliga rättigheter kränks även i vårt land (Aftonbladet)

I dag kommer Sverige att för första gången att utsättas för en heltäckande granskning av FN om hur mänskliga rättigheter efterlevs i Sverige.

Regeringen har inför granskningen skrivit en rapport till FN där man bland annat beskriver hur Sverige kan göra mer för att leva upp till sina åtaganden.

I en internationell jämförelse står sig Sveriges regelverk och politik på rättighetsområdet gott på många sätt. Abortlagen och den könsneutrala äktenskapslagstiftningen är två tecken på detta. Men RFSU och RFSL arbetar dagligen med frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och vet att mycket återstår att göra. Vi hoppas därför att några av FN:s medlemsländer tar tillfället i akt att ställa svenska regeringsrepresentanter till svars. Här är de viktigaste frågorna:

1. Sedan 2006 råder inte längre något tvivel om att personer som flytt sina hemländer på grund av förföljelse på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet ska erkännas som flyktingar i Sverige. Men fortfarande finns det stora brister i prövningen och bemötandet av hbt-personer i asylprocessen, och Migrationsverket har vid upprepade tillfällen skrivit i sina beslut att om ingen i de asylsökandes hemländer känner till de asylsökandes sexuella läggning eller könsidentitet, och så länge de själva inte väljer att leva öppet med detta, är det inget problem att återvända till ursprungslandet.

Sverige måste sluta skicka tillbaka hbt-personer till länder där samkönade relationer är kriminaliserade eller där det råder systematisk förföljelse av hbt-personer och se till att riksdagens intentioner med utlänningslagen och dess skydd för hbt-personer efterlevs.

2. År 2006 kritiserade FN:s specielle rapportör för rätten till hälsa Sverige för att papperslösa människor inte har tillgång till hälso- och sjukvård på samma villkor som alla andra. Enligt vår erfarenhet handlar det ofta om sexuell och reproduktiv hälsa, som tillgången till abort, preventivmedel, rådgivning, förlossningsvård, gynekologisk vård och vård mot sexuellt överförda infektioner. Fyra år senare har fortfarande inte regeringen genomfört rapportörens rekommendationer, och än så länge vilar det praktiska ansvaret för att ge vård på landstingen, enskilda vårdgivare och vårdpersonal och frivilligkrafter.

Den svenska regeringen måste se till att ingen människa som faktiskt är bosatt i Sverige diskrimineras i tillgången till hälso- och sjukvård.

3. Homo- och bisexuella ungdomars hälsa är betydligt sämre än genomsnittet i Sverige. En studie från Folkhälsoinstitutet (2009) visar bland annat att psykisk ohälsa är tre gånger så vanligt bland unga homo- och bisexuella jämfört med andra ungdomar. Ett tecken på detta är att så mycket som var fjärde ung homo- och bisexuell person i Sverige uppges ha försökt begå självmord. Unga homo- och bisexuella är också klart mer utsatta för våld och hot om våld jämfört med andra ungdomar. Detta har bland annat lett till att många homo- och bisexuella ungdomar av rädsla för bli överfallna, trakasserade eller rånade helst inte rör sig ensamma utomhus på till exempel kvällen.

Den svenska regeringen måste nu ta till sig resultaten av senare års granskningar och vidta åtgärder för unga hbt-personers hälsa som att öka hbt-kompetensen i skola och hälso- och sjukvård.

4. Transpersoner är en grupp med hög andel psykisk ohälsa. Varannan transperson uppges ha haft tankar på självmord och mer än var femte uppges ha försökt ta livet av sig. Det står sedan länge klart att transsexuellas psykiska hälsa ofta står och faller med möjligheten till könskorrigerande behandling. Men tillgången till sådan behandling begränsas kraftigt i Sverige på grund av de strikta kraven på långvariga utredningar, samt att det dessutom krävs att man är svensk medborgare, ogift, steriliserad och över 18 år.

Det är dags för den svenska regeringen att snarast se över lagstiftningen om fastställelse av kön och andra lagar som omfattar transpersoners särskilda behov.

5. I Sverige kan en person som oavsiktligt råkat sprida hiv-smitta dömas till fängelse. Det finns till och med fall där människor som lever med hiv har dömts till flera års fängelse trots att ingen smitta överförts. Sådan lagstiftning går emot FN-organet UNAIDS policy och har ingen påvisbar inverkan på hiv-preventionen. De kan även bidra till stigmatisering och diskriminering av människor som lever med hiv.

Dessutom har våra domstolar, som vi ser det, i många fall misstolkat Högsta domstolens vägledande dom från 2004 i ett så kallat hiv-mål – och dömt till alldeles för hårda straff.

Den svenska regeringen behöver skyndsamt ta initiativ till en heltäckande översyn av både smittskyddslagen och straffrättsliga regler om hiv-överföring utifrån ett rättighetsperspektiv.

Sören Juvas, förbundsordförande RFSL
Lena Lennerhed, ordförande RFSU