Mer än du vet

Den silverfärgade bilen drog iväg med en rivstart och körde ut på den smala landsvägen. Klockan var halv åtta på kvällen. Efter en regnig dag hade mörkret lagt sig. Måns svängde in på vägen genom den djupa skogen och startade helljuset. Äntligen skulle han få träffa henne igen. Han hade varit där bara några dagar tidigare, men det kändes som att det gått en evighet sedan han såg Alexandra sist. Måns rodnade och kände hur pulsen ökade bara av att tänka hennes namn. Sist han såg henne var hon klädd i en svart glittrig klänning dagen till ära. Hennes syster hade fyllt trettio och ordnade en stor fest. Alexandra var snyggare än någonsin när hon dansade och hade kul. Dagarna efteråt hade varit stressiga. Hon hade direkt fått mycket att göra på sitt nya jobb hos arkitektfirman. Alexandra var dessutom nyexaminerad och nervös över sitt första arbete efter utbildningen. Nu satt hon säkert hemma och såg på TV helt ensam. Leo, hennes treårige son, hade säkert somnat. Han brukade gå och lägga sig vid sju.

“Det blir nog bra att hon får lite sällskap”, tänkte Måns förväntansfullt. Han hade haft många förhållanden förut, men hade aldrig känt så mycket för någon som för Alexandra. Han var övertygad om att det skulle bli de två för alltid. 

Under den fyrtio minuter långa bilfärden var Måns någon helt annanstans i tankarna än på den grusade vägen. Utöver den starka längtan han kände efter Alexandra, fanns det någonting som bekymrade honom. För någon vecka sedan hade Måns hört ett telefonsamtal mellan Alexandra och hennes syster Helen. Han hade då hört Alexandra säga att det fanns något som skrämde henne. När Helen frågade vad, såg sig Alexandra ängsligt omkring, sänkte rösten och svarade något på grekiska. Måns kunde höra att oron spred sig till andra ändan av mobilen. Efter några obegripliga utbytta meningar bytte de tillbaka till svenska, och började prata om festen. Det gjorde ont i Måns. Det fanns någonting som skrämde upp Alexandra så mycket att hon knappt kunde säga det. Vad kunde det vara? Allt han ville var att hon skulle må bra. Det förtjänade hon. 

Efter en stunds enformig körning utan några möten eller vägskyltar, visade GPS:n att det var fem minuter kvar. Utan den påminnelsen hade Måns säkert somnat framför ratten. Varför var hon tvungen att bo mitt ute på landet omringad av skogen? Tidigare hade hon bott i en fin modern tvåa i Karlstad. För Måns var det helt orimligt att hon lämnade den för ett gammalt mögligt hus i behov av en totalrenovering. Jaja, det var ju hennes val. En minut kvar. Han körde in på den lilla avfarten åt höger och fick syn på huset. Äntligen. Gruset knastrade under bilen när han parkerade bakom en hög av stenar. Måns stängde av motorn och kände tystnaden och lugnet. Sedan var det dags att träffa henne. 

Alexandra satt ihopkrupen i soffan framför sin favoritserie. Mitt under en spännande scen bröts tystnaden runt huset. Det var ljudet av en motor. Alexandra frös till och motorn stannade. Var det den silverfärgade bilen igen? Det var helt ofattbart att han hade hittat hennes nya adress bara en vecka efter flytten. Hon hade trott att det nya boendet på landet skulle få honom att sluta, men det var bara värre att vara ensam med en okänd och obehaglig person nu när det inte fanns några grannar. Hur mycket visste han egentligen om henne? Försiktigt smög Alexandra fram till det stora vardagsrumsfönstret och kikade ut genom de fördragna gardinerna. Mycket riktigt var det den silverfärgade bilen som stod där. Alexandra kände hur skräcken inom henne började växa. Hon borde ha lyssnat på Helen, som hade erbjudit att låna ut sin lägenhet. Hon försökte utöver det ständigt övertala Alexandra om att polisanmäla honom, men på vilket sätt skulle det förbättra situationen? Hon hade ju ingen aning om vem människan var. Alexandra stod kvar i fönstret och kunde inte se ett enda livstecken från bilen. Plötsligt hördes små lätta fotsteg över golvet som hon genast kände igen. 

“Mamma?”, sa Leo där han kom gående med sin kudde. Alexandra försökte dölja sin rädsla och log mot honom. “Är du vaken såhär sent? Kom så går vi och lägger oss igen”, sa hon och började leda honom tillbaka.

“Men...”, började Leo och följde motvilligt med.

“Nej, du måste sova nu. Vi ska upp tidigt imorgon”, avbröt Alexandra. Då vände sig Leo om med en skräckslagen blick. 

“Det är en gubbe i fönstret.”