Kär i min allra bästa vän

Nu gör jag det. Jag berättar för henne att jag gillar henne mer än som en vän. Men hur berättar man för sin allra bästa vän att man är kär i henne? Tänk om våran vänskap blir förstörd och hon inte vill prata med mig? Det är svårt att dölja känslorna och låtsas som att allt är som vanligt.

Lektionen är tråkig och går otroligt långsamt. Vädret utanför är soligt och man ser gräset bli grönare på fotbollsplanen. Det finns inget bättre än att spela fotboll en sådan fin dag. Ellen spelar inte fotboll men hon tittar på ibland när jag gör det. Jag ser hennes glansiga långa blonda hår några säten framför. Hon vänder sig om och vinkar, nästan som att hon vet att jag sitter och tittar på henne. Hon är helt perfekt och mer än vad jag kan drömma om

Jag hör hur alla börjar ställa sig upp, lektionen måste vara slut. Ellen går fram till min bänk.

Kommer du? säger hon och nickar lite lätt mot dörren.

Jag nickar och följer sedan efter henne ut ur klassrummet. Våra skåp är ganska långt ifrån varandra så vi skiljdes av vid dörren. Jag låser upp skåpet lägger in böckerna och tar istället ut en blå fotboll för att ta med hem. Jag går mot Ellens skåp.

Vill du göra något nu? frågar Ellen och ler brett mot mig.

Okej, svarar jag.

Vi går längst korridoren sida vid sida. Egentligen så vill jag bara ta hennes hand, men jag måste berätta hur jag känner först. Folk stirrade ofta när vi gick tillsammans i skolan och jag vet inte ens varför. Kanske för att man nog inte kan tycka att vi passar som vänner. Ellen var liksom den perfekta tjejen som alla gillade och jag var bara jag.

Vi går ut genom ytterdörren och förbi fotbollsplanen. Dom på fotbollsplanen vinkar och försöker gestikulera för att få mig att komma och spela med dom. Jag skakar på huvudet och fortsätter istället att gå. Inget kunde få mig att missa att vara med Ellen idag, även fast jag älskade att spela fotboll.

Ska vi hem till mig? Jag tror inte att någon är hemma, säger jag nervöst.

Ellen nickar och vi börjar gå mot det vita trähuset inte så långt ifrån skolan. Vi går helt tyst i några minuter. Vanligtvis har vi mycket och prata om, vi har ju liksom känt varandra hela livet. Men nu var det nästan som att det inte gick att säga något. Det bästa med Ellen var att hon alltid var glad. Det var som att inget kunde göra henne på dåligt humör. Allting var bara enkelt och kul för henne. Vi är framme vid mitt hus. Jag letar i fickan och lyckas fiska upp den enkla nyckelknippan ur fickan. När vi går in så tar jag av mig dom vita sneakerserna och den bakåtvända kepsen och går mot mitt rum med Ellen bakom mig. Vi hade varit vänner så länge jag kunde minnas. Det började med att våra föräldrar lärde känna varandra redan när vi var spädbarn och enda sedan dess så har vi varit bästa vänner. Nu, snart femton år senare så har jag insett att jag är kär i henne. Jag har nog alltid gillat henne men det är nu på senare tid som jag verkligen har insett hur kär jag är.

Vi satte oss på sängen och Ellen börjar ta fram sin skoldator.

Du kan få läsa min novell till svenskan om du vill, säger Ellen och lägger fram datorn framför mig.

Ellens novell var fint skriven och hade en otroligt bra handling. Den var helt perfekt, som hon.

Den är ju jättebra, säger jag högt

Hon ser glad ut och tittar sedan på det gråa datorfodralet framför mig. Hon säger:

Får jag läsa din?

Jag tar fram datorn från fodralet och lägger den framför henne. Våra händer råkar nudda varandra och jag tittar på henne och ler lite innan jag snabbt drar bort handen. Hoppas hon inte märkte att jag rodnar tänker jag. Hon läser mina fjuttiga rader på datorn och tittar upp.

Det är en väldigt bra början, säger hon glatt och jag småskrattar lite.

Min novell handlar om kärlek. Eller det var nog ett sätt att försöka sätta ord på känslorna jag har för Ellen. Varje gång jag planerade att säga hur jag kände för henne så frös jag till och blev rädd. Jag var för feg för att säga det till henne även om jag vet att hon inte hade varit elak eller skämt ut mig på något sätt. Rädslan för att förlora henne skrek betydligt högre än viljan att berätta det för henne och få det ur mig. Jag kunde inte ens tänka mig ett liv utan henne nära mig även om jag bara är hennes vän i sluttändan. Jag sitter och tänker en lång stund. Ska jag göra det? Tillslut så bestämmer jag mig för att det nog är värre att leva med tanken att jag aldrig berättade för henne hur jag känner än att hon inte besvarar mina känslor. Jag öppnar munnen för att säga hur jag känner.

Det är så många i klassen som har skrivit om kärlek, avbryter Ellen

Jag stänger munnen.

Det måste vara något i luften, säger jag och och skrattar lite, hon vet ju liksom inte att jag är helt seriös när jag säger det.

Vi sitter i sängen länge och skriver på våra noveller. Från högtalarna i rummet hörs det svag musik bara för att det inte ska vara helt tyst i rummet. Vi båda sitter tysta som möss och väntar på att den andra ska säga något. Det har aldrig varit en sådan här tyst och stel stämning mellan oss. Jag gillar det inte alls, och det verkar som att Ellen inte är så förtjust i det heller. Hennes blick är ledsen när hon tittar ner på den svarta datorn i hennes knä.

Vi hör en bilmotor komma närmare och utanför fönstret ser vi en grå audi köra upp på uppfarten. Jag hör en smäll och mamma som ropar:

Hej älskling, jag är hemma!

Jag ropar att jag och Ellen är i mitt rum tillbaka till henne, innan skramlet av disken i köket börja eka i huset. Att mamma kommer hem förstör lite. Om Ellen rusar ut ur rummet och smäller igen dörren när jag berättar det så lär ju mamma märka att något är fel. Jag och Ellen har nästan aldrig bråkat. Det har bara varit små fjuttiga bråk som löser sig fort. Därför så vet jag att hon kanske är den enda tjejen som aldrig skulle kunna krossa mitt hjärta. Hon skulle kunna vara den rätta. Hon förtjänar att höra vad jag känner. Jag flyttar mig lite närmare Ellen och sänker volymen med fjärrkontrollen.

Du, Ellen? Hon sänker datorskärmen och nickar för att visa att hon lyssnar.

Jag gillar nog dig, mer än som en vän alltså. Orden var dova och tysta. Ellen stirrar rakt in i mina ögon. Det var inte en sorgsen blick, mer av en chockad och förvirrad blick. Hon öppnar munnen för att säga något. Exakt när hon är påväg att svara så ropar mamma: Cornelia och Ellen, maten är klar!