Fyra svarta tärningsprickar, fyra kära tonårsögon
Livia Morales Gustavsson, Kristofferskolan, Bromma.
Tärningen rullade över golvet, jag slog en fyra, gick in i mål, jämnt in i mål. Jag lyfte blicken och tittade triumferande på Joseph. Han suckade och utbrast klagande: Du vinner ju alltid! Det var ju faktiskt sant men för mig spelade det ingen roll vem som vann. Jag tror inte det gjorde det för honom heller, inte lika mycket som han uttryckte iallafall.
Hans mörkt bruna ögon tittade in i mina, in i mina tråkiga gråa ögon. Vi hade känt varandra länge eller snarare gått i samma klass länge men inte känt varandra på riktigt. Det hände av en slump, vi blev satta i samma grupparbete och var då tvungna att plugga tillsammans. Sedan två veckor tillbaka, när grupparbetet var inlämnat så har vi varit vänner, det var liksom en självklarhet att vi nu var vänner. Någonstans ville jag nog vara mer än vänner men det skulle jag aldrig våga berätta.
Vår ögonkontak avbröts, han kollade nu på min haka… eller var det på mina läppar? Det fladdrade till i min mage, jag insåg nu hur nära varandra vi faktiskt satt och hur hans hand snuddade vid mitt knä. Jag rös till. Han lutade sig sakta mot mig och kysste mig mitt på munnen. Hans läppar var varma och lite fuktiga och jag kände den svaga doften av hans pappas herrparfym som jag en gång sett honom spraya på sig. Han reste sig medan han flyttade sina händer från min nacke till min midja, han satte sig på sängkanten och drog mig närmare sig. Jag satte mig över hans ben i hans knä, mina händer var kring hans hals och hans rörde sig ner mot mina höfter. Våra läppar var mot varandras, våra tungor mot varandras, vi andades i takt. Jag kände hur blodet strömmade genom mig och mitt hjärta slog snabbt i min bröstkorg.
Precis när han var påväg att ta av sig tröjan så ringde en mobil, på displayen på Josephs mobil stod det: MAMMA. Han sträckte sig motvilligt efter den och svarade. Jag hade nu ställt mig upp och kollade på honom medan de pratade. Det enda jag uppfattade från andra sidan telefonen var hans mammas röst som babblade på om allt möjligt med en glad stämma. Joseph svarade bara med korta: mm. Han la på och tittade upp på mig med besvikna ögon. Mamma sa att jag skulle skynda mig att klä på mig något hyfsat och bädda sängen för hon har tydligen helt spontant bjudit hem sin nya kollega på middag.
Jag fylldes också av en besvikelse, jag visste inte vad jag skulle svara, om jag skulle låta obrydd typ som: Okej men då cyklar jag hem så ses vi imorgon i skolan. Eller om jag skulle uttrycka mig så besviken som jag egentligen var. Synd, men vi ses ju imorgon, sa jag med en lagom nedstämd röst. Han nickade och jag lämnade den stela stämningen, gick ner för trappan och knöt slarvigt på mig mina mörkblå converse.
Vinden fladdrade i mitt hår när jag cyklade hem. Mina tankar var spridda och många känslor blandades inom mig: Hans mamma var ju sån, sån som alltid är trevlig och välkomnande. Jag gillade henne, första gången vi var hemma hos honom och skulle arbeta på vårt grupparbete hade hon bakat en kladdkaka och blandat vinbärssaft åt oss. Men det var ju synd att hon avbröt just idag. Jag vet egentligen inte vad hon avbröt eller vad som skulle hänt om hon inte ringt. Kanske skulle vi haft sex… men det vet jag inte ens om jag vill. Undrar bara vad detta innebär, är vi ihop nu, är det något lika självklart som att vi blev vänner? Det kändes fortfarande varmt och pirrigt i hela kroppen, jag saknade honom redan.