RFSU på plats när latinamerikanska feminister äntligen kunde träffas igen

I slutet av förra året anordnades den stora feministiska konferensen EFLAC i El Salvador. För första gången sedan innan covid kunde aktivister från Latinamerika samlas och lära sig av varandra och smida framtidsplaner ihop. Carolina Poggio och Madeleine Karlsson, latinamerika-ansvariga och sakkunniga på RFSU:s förbundskansli, var bland de 1.500 deltagarna.
– Eftersom konferensen haft ett uppehåll på sex år fanns det ett uppdämt behov av att träffas. Det som var extra roligt i år var att det fanns många unga deltagare samt deltagare från hbtqi-rörelsen, säger Carolina Poggio.

"Vi är alla utsatta för patriarkalt förtryck"

Historiskt sett har det funnits interna motsättningar inom den feministiska rörelsen i Latinamerika mellan de som accepterar transpersoner som en del av rörelsen, och de som inte gör det. Sakta men säkert har dock fördomarna börjat luckras upp och acceptansen ökat.
– Man har insett att vi trots olika identiteter har mycket gemensamt, alla har en kropp och alla är utsatta för patriarkalt förtryck.

Några av de viktigaste frågorna som diskuterades under konferensen var:

• Demokrati: Konferensen kom överens om att man ska jobba inom de demokratiska ramarna som finns idag, även om man inte är nöjda med dem. Det handlar om att inte hålla på med gerillaverksamhet eller att gå under jorden. Det diskuterades också demokrati inom feminismen och man konstaterade självkritiskt att man varit bra på att kämpa, till exempel för aborträtten i Sydamerika, men inte lika bra på att inkludera alla i debatten. Rösterna från kvinnor på landsbygden i Centralamerika behöver också få höras.
• Klimatet: Den här frågan handlar mycket om landrättigheter för ursprungsbefolkningen och protester mot regeringar och storföretag. Vill man integrera ett feministiskt perspektiv i detta, så kallad eko-feminism, eller är det bättre att hålla frågorna isär? För de yngre deltagarna var det självklart att samverka mellan den feministiska rörelsen och miljörörelsen. De äldre var rädda att de olika rörelserna riskerar att ta ut varandra.
• Anti-rasism: Många från ursprungsbefolkningen i exempelvis Haiti, Peru och Guatemala känner inte att deras tolkning av feminismen synliggörs. Det kan finnas kulturella aspekter som gör att flickor inte har självbestämmande, till exempel för en mayaindian. Att hitta sätt att bekämpa fattigdom kan då vara viktigare än att gå ut på gatorna och demonstrera för en förändrad abortlag.
• Motståndet mot SRHR:  Konferensens deltagare var överens om att det uppstått en stark backlash mot sexualundervisning. I Mexiko ingår sexualundervisningen i läroplanen, men den är fortfarande inte implementerad överallt. Samtidigt har extremhögern lyckats få in andra saker i sexualundervisningen i flera länder, såsom avhållsamhet och påstående att det åligger kvinnor att ansvara för att inte blir gravida. I Argentina, där sexualundervisningen är väldigt bra innehållsmässigt, kommer den inte längre vara obligatoriskt, såsom den nya regeringen har indikerat. Det som tog tio år att få till, har bara tagit ett knappt år att få bort.

Feminismen bidrar till radikal förändring

Trots bakslag och tunga diskussionsämnen, kände både Madeleine Karlsson och Carolina Poggio sig upplyfta efter konferensen.
– Det gick inte att undvika att påverkas av La Fuerza (kraften) från feminismen. Det finns många vattendelare inom rörelsen, men det finns också jättemycket solidaritet mellan länderna i regionen och mellan olika grupper, säger Madeleine.

– Feminismen har verkligen blivit en transnationell rörelse. Den är den mest attackerade rörelsen utifrån såväl politik som religion och kultur. Men den innebär en radikal förändring för väldigt många, och en ny maktfördelning som förespråkar liberala värden. Dessutom finns det många unga aktivister som tänker konstruktivt. Det känns otroligt peppande, säger Carolina.

Nästa EFLAC anordnas i Haiti 2026.

Filmen nedan fångar den starka kämpaglöd som väcktes under konferensen: 

Text: Ulrika Hammar
Foto: Carolina Poggio