Nedslag i RFSU:s historia, 1956: RFSU slår vakt om ungdomen
Under 1950-talet växte ungdomskulturen fram i Sverige. Vuxenvärlden tittade förfärat på när de unga bröt sig loss från barndomen men samtidigt ville undvika att bli vuxna. I samhällsdebatten höjdes röster för hårdare tag för att förhindra att ungdomar hamnade på glid. Då anordnade RFSU konferensen "Ungdom 56".
Året var 1956 när RFSU:s konferens samlade ett 100-tal personer från bland annat Socialstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen och Barnavårdsnämnden liksom läkare, kuratorer och forskare. Givetvis var även RFSU:s grundare Elise Ottesen Jensen på plats. Det var faktiskt också här som RFSL höll sitt allra första offentliga framträdande.
"Slå vakt om den friska ungdomen"
Tidningen Arbetaren rapporterade från konferensen och konstaterade: “Man har tröttnat på folks passiva råskäll, tidningarnas propagandaalster i de “hårda tagens” tjänst. Man har samlats för att slå vakt om den friska ungdomen, på samma gång som man framför den sjuka ungdomens dilemma i ett allt mer upprört och på stränga straff inriktat samhälle.”
Den kända och omdebatterade chefsläkaren Gustav “Skå” Jonsson höll ett uppmärksammat föredrag om ungdom och brott. Han konstaterade att man tio år tidigare haft 2.000 platser på ungdomsvårdsskolor, medan det nu, 1956, bara fanns 850 platser. Han propagerade för att de som fått en dålig start i livet bör få samhällets stöd, även om det kostar pengar.
– När tio ungdomar går vilse i fjällen, anser vi alla det självfallet att kosta på helikoptrar och räddningsaktioner. Men om tio pojkar går vilse i storstadsdjungeln, tycks vi kräva att de ska bli bra av sig själva. Vi till och med kräver att de ska tåla en behandling, som gör en normal människa sjuk: inspärrning bakom låsta dörrar.
Abort rör vid djupa känslosträngar
En annan av talarna var Ellen Nord, kurator vid Stockholms stads Rådgivningsbyrå för abortsökande. Hon berättade bland annat om den kunskapsbrist som fanns hos unga kvinnor som ansökte om att få göra abort. Bland annat fanns det en myt om att man inte kunde bli gravid vid sexdebuten. Ellen Nord menade att det behövdes mer resurser för rådgivning och enligt tidningen Arbetaren sa hon:
– Hur kan vi veta om det var riktigt eller fel att den ena flickan fick abort och den andra inte? Problemet rör vid djupa känslosträngar. Det är förskräckande att se hur principiella motståndare till aborter ibland bara behöver få ett fall inpå livet för att de ska anse att just det är ett undantag!
Kunskap gör att prostitutionen dör ut
Det sista föredraget på konferensen hölls av psykologassistenten Lars-Erik Ackeman och handlade om ungdomsprostitution. Han berättade att flickor som börjat sälja sex hade svårt att ta sig ur detta levnadssätt, samtidigt som släktingar och bekanta tog avstånd från dem. De goda nyheterna var dock att prostitutionen faktiskt minskat i samhället i stort. Lars-Erik Ackeman drog slutsatsen att det är tack vare att sexualmoralen gör att ungdomen numera får tillräckligt med möjligheter att vara tillsammans utan att det ska ta formen av prostitution.
– Större kunskap, inte bara om den praktiska utan också den själsliga sidan av saken borde kunna vara ett led i en döende prostitution, sa han enligt Arbetaren.
Slutligen samlade konferensen en rad krav till myndigheterna, däribland att ge ungdomen studielön, egna bostäder, fler fritidsgårdar, bättre sexualundervisning samt stärka de sociala stödåtgärderna till abortsökande och prostituerade.
Kärlek - den enda uppbyggande kraften
Vad tyckte då Elise Ottesen Jensen om det hela? Ja, i reportaget nämns hon inte alls. Däremot gjorde Arbetaren en intervju med henne i samband med hennes 70-årsdag samma år och då togs bland annat ungdomsfrågan upp. Ottar betonade då vikten av att föräldrar samtalar med ungdomarna, och framför allt lyssnar på dem. Om de inte blir tagna på allvar hemma vänder de sig istället till gänget där de kan hävda sig. “Och gänget kan naturligtvis vara ett bra gäng, men det kan lika väl vara en billånarliga. Därhemma känner man sig inte som en människa, bara som en besvärlig möbel som jämt är i vägen.”
Lösningen, sa Ottar till Arbetaren, är att visa sina barn kärlek, något hon kallade “den enda uppbyggande kraften”. Ottar ställde den retoriska frågan om vi inte alla ytterst är beroende av att någon behöver oss. “Att det finns någon som håller av just mig, inte därför att jag skulle vara god och fullkomlig utan trots att han vet hur skröplig och dum jag är. Är det inte så som ångesten faller och vi vinner tryggheten?”
Text: Ulrika Hammar
Källor:
“Sjukhus istället för fängelser” Arbetaren, 5 mars 1956
Vi alla - tidskrift för Göteborgs Ungdomsledare, maj 1956
“Vi behöver någon som håller av oss” Arbetaren, 18 februari 1956