Sätter laget före jaget
Läkarlinjen får vänta. Just nu är kollektiv organisering viktigare än allt för Emil Nordfjell i RFSU:s förbundsstyrelse.
Det är mörkt ute när vi slår oss ner i ett av mötesrummen på RFSU:s förbundskansli, Emil Nordfjell och jag. Sådär som det är i november, då klockan känns som minst 19 och arbetsdagen borde vara slut, fast hon bara är 16. Men ganska snart lyfts stämningen. Emil har den där typen av energi som bara någon som tror på något stort och viktigt kan ha. En energi som resulterar i ivriga gester och entusiastiska utläggningar. För hans del är det där stora och viktiga kollektiv organisering. Att vi behöver varandra för att skapa förändring har varit hans grundinställning sedan han var 15 år och började engagera sig politiskt i samband med flyktingvågen.
– Jag såg Emma Watsons tal där hon sa “Om inte du, vem? Om inte nu, när?” och det träffade mig rakt i hjärtat. När jag hörde de orden, och samtidigt såg människor som gjorde förjävliga saker såsom att bränna ner flyktingboenden, insåg jag att något måste göras.
Fick saker att hända
Emil Nordfjell växte upp i Köpmanholmen utanför Örnsköldsvik. En plats med vacker natur och mycket friluftsliv, men också med ett blomstrande föreningsliv inom idrotten, frikyrkan och ungdomsförbunden. Kanalen för det egna engagemanget blev SSU. Och med Emil i gänget började det att hända saker.
– Det är visserligen jätteintressant att som medlem gå på politiska möten, men jag har alltid velat att vi också ska få saker och ting att hända. Vi uppvaktade politiker, skrev insändare i lokaltidningen och gjorde inlägg på sociala medier. Våra aktiviteter inom SSU satte faktiskt även fart på de andra ungdomsförbunden i Övik.
Imponerad av RFSU:are på TV
Den första kontakten med RFSU fick Emil redan i tolvårsåldern när hans storasyster gav honom en RFSU-tröja med budskap om allas rätt till sin kropp och sexualitet. Som tonåring blev han också imponerad av RFSU:are som pratade sex och relationer i TV:s morgonsoffor. När han hösten 2020 fick frågan om att axla rollen som ledamot i RFSU:s förbundsstyrelse tackade han genast ja.
– Det är fortfarande det största förtroendet jag fått i hela mitt liv.
Nu är han inne på sin andra mandatperiod och hoppas på att bli omvald vid RFSU:s kongress nästa år. Under åren som styrelseledamot har han både blivit mer varm i kläderna så att han vågar ta mer plats, och lärt sig mer om RFSU.
– Ju mer jag lär känna RFSU som organisation desto mer inser jag hur coola vi är. Vi gör så många olika saker och det finns så otroligt mycket kunskap. Särskilt imponerad är jag över den kraft som finns ute i lokalföreningarna.
Vill få unga känna framtidshopp
Uppdraget för RFSU är helt ideellt. Emil gör det vid sidan av sitt jobb, bland annat som kursledare för Schyst som hjälper unga människor att nå ut digitalt med sina politiska åsikter. Han berättar att många unga känner att samhället är på väg åt fel håll, vilket påverkar hur de ser på sig själva och framtiden. Samtidigt har mycket blivit bättre: Situationen för hbtqi-personer, lagstiftning kring transpersoners rättigheter, tillgång till bra sexualundervisning.
– Jag vill bidra till att unga ska känna framtidshopp. Det gör vi genom att organisera oss. Jag tror på grundidén att när vi samlar oss många tillsammans har vi möjlighet att förändra. Det behöver vi påminna varandra om, oavsett om vi är tio personer som ses och käkar pizza och pratar politik, eller 100 deltagare som möts på RFSU:s kongress.
Emils tips för att förändra:
- Läs på. Det är i detaljerna det sitter.
- Förstå hur processerna funkar. Vem behöver du prata med och när?
- Skaffa vänner. Kroka arm med andra. Det gäller både när det går bra och när det går dåligt.
Läkarlinjen får vänta
Det roligaste med att sitta i förbundsstyrelsen tycker Emil är vetskapen om att han hade kunnat göra så mycket annat, men har valt just detta. Faktum är att han kom in på läkarlinjen direkt efter gymnasiet. Men när han första dagen stod där och tittade sig runt om i rummet såg han att alla andra var betydligt äldre. Och han insåg att han inte behövde göra just det, just då.
– Det fanns en annan väg för mig: Att stötta unga att organisera sig för frågor som är viktiga för dem. Det är inte uteslutet att jag en dag blir läkare. Men först vill jag göra allt det här andra.
Text: Ulrika Hammar