"Jag känner mig fri"
RFSU Växjö-medlemmen Aslı Ceren Aslan brinner för att få berätta. Det har både lett till ett fängelsestraff och tvingat henne i exil.
Det är februari 2017. Aslı Ceren Aslan befinner sig i den turkiska staden Urfa, nära gränsen till Syrien. Hon är här som journalist för att rapportera om kurdernas situation i området. Resan hit har varit lång och Ceran är trött, men vet att om bara 400 meter är hon i säkerhet. Plötsligt får hon syn på några poliser som håller vakt vid gränsen. Snabbt försöker hon gömma sig, men hennes kraftiga mensvärk tvingar henne att sakta ner tempot. Så riktas en ficklampa mot henne och i nästa ögonblick två automatvapen. Hon är fast.
– Jag hatade min kropp i den stunden. Det kändes som om jag tvingades kriga mot mig själv. Fem dagar varje månad har jag ont i kroppen och koncentrationssvårigheter. Den här gången var det väldigt dålig tajming.
– Det är en roman som tar upp ämnen som kärlek, vänskap och sökandet efter gemenskap och som utspelar sig i östra Europa. Jag vill visa hur politiken påverkar människors liv. Så än en gång skriver jag efter mottot att det personliga är politiskt.
"Om jag kan vara aktivist känner jag mig fri"
Sju år senare bor Aslı Ceren Alan i Växjö. Hit har hon kommit som så kallad fristadsförfattare, och här har hon skrivit boken “Bara vi själva kan rädda varandra” om vad som hände efter att hon dömts till 2,5 års fängelse för att ha spridit kurdisk propaganda. I dag befinner hon sig i exil. Om hon återvänder till hemlandet riskerar hon ytterligare sju års fängelse.
– Men jag känner mig inte som i exil i Sverige. Om jag kan producera något, till exempel skriva en bok, eller om jag kan vara en aktivist, som här inom RFSU Växjö, kan jag leva var som helst. Då känner jag mig fri.
Boken om fängelsevistelsen, som släpptes i slutet av förra året, beskriver Aslı Ceran Alans kamp för en rättvisare värld. Hon brinner för hbtqi-personers rättigheter, för jämställdhet mellan könen och en tillvaro fri från alla former av förtryck. Hon brinner också för att få berätta sanningen och för att förmedla det som händer runt omkring henne. Mycket av hennes journalistiska uppdrag i Turkiet handlade om att vara ögonvittne till olika händelser eller förhållanden och berätta om dem Det kunde handla om allt ifrån demonstrationer för jämställdhet på Istanbuls gator till hur kurderna behandlades i de sydöstra delarna av landet.
Riskfyllt uppdrag som journalist
Att vara journalist i Turkiet är ett riskfyllt uppdrag och Cerans föräldrar hade egentligen hellre sett att hon tog anställning som lärare på universitetet efter sin examen, som faktiskt var i matematik. De hade också velat att hon gift sig och skaffat barn.
– Är du kvinna i Turkiet vill alla ha något av dig. Till exempel äktenskap eller barn eller något annat grundläggande livet. Om du inte vill ha det måste du kämpa för din sak. Heder är viktigt. Om du till exempel har sex före äktenskapet är det verkligen en stor fråga för vissa familjer.
–Jag kände eufori när jag flyttat hemifrån och kunde komma och gå som jag ville, oavsett tid på dygnet!
Men Ceran gick sin egen väg. Efter universitetet flyttade hon ihop med några vänner och började arbeta som journalist på pro-kurdiska veckotidningen Özgür Gelecek i stället för att undervisa.
– Det var verkligen en utmaning och mina föräldrar och jag bråkade en hel del. Nuförtiden är de mycket mer accepterande. Jag är glad för det. Det är jätteviktigt för mig att min familj är med mig.
Stark gemenskap i kvinnofängelset
Tiden i fängelset var svår. Men boken ger inte den vanliga bilden av hierarkier, informella ledare och makt som vi brukar matas med via amerikanska tv-serier. I stället beskriver den en stark gemenskap och solidaritet, kvinnorna emellan. När fängelseledningen eller vakterna kom med nya regler eller restriktioner genomförde fångarna gemensamma protester till exempel i form av hungerstrejk.
– Protesterna gav oss makt. Tillsammans stod vi upp för orättvisa och förtryck även i fängelset. Det gjorde också att vi gick samman, även om vi annars kunde vara väldigt olika och inte alltid kom överens.
När Ceren äntligen kom ut ur fängelset efter 2,5 år hade den politiska situationen på många sätt förvärrats. Flera av hennes vänner hade lämnat landet eftersom de menade att Turkiet blivit som ett fängelse utan murar. Erdoğans hatpropaganda mot hbtqi-personer och ytterligare restriktioner mot journalister försvårade snart livet även för Ceren. Till slut bestämde hon sig för att fly landet. Först hamnade hon i Tbilisi i Georgien, därefter i Växjö.
– Georgien var likt Turkiet på så sätt att motståndet mot hbtqi-personer fick oss att organisera oss. Här i Sverige är det så hbtqi-vänligt och därför tycks det inte finnas något behov av särskilda mötesplatser. Jag känner mig mer fri här, men samtidigt har det varit svårt att känna samma gemenskap. Därför är jag glad att jag till slut hittade till RFSU.
Mensen sätter käppar i hjulet igen
Aslı Ceren Aslan sitter med i RFSU Växjös styrelse och vore det inte för att mensvärken än en gång satt käppar i hjulet skulle hon helgen efter vår intervju deltagit i RFSU:s nationella träff för lokalt förtroendevalda. I stället får hon smida planer för det kommande pridefirandet i Växjö.
– Tack vare medlemskapet i RFSU får jag möjlighet att lära mig mer om situationen för hbtqi-personer i Sverige. Samtidigt kan jag bidra med kunskaper från min aktivistbakgrund i Turkiet. Så jag vill gärna engagera mig ännu mer, särskilt när det gäller hbtqi-personer på flykt.
Text: Ulrika Hammar
Foto: Nadja Hallström