RFSU samarbetar med ny organisation i Asien

När Jean Chong växte upp var det förbjudet att vara homosexuell i hemlandet Singapore. Så sent som förra året togs förbudet bort, men för lesbiska kvinnor kvarstår mycket att göra. En stor del av uppmärksamheten och stödet från omvärlden går nämligen till homosexuella män.
– Vi lever i ett patriarkat. Varför skulle hbtq-communityt vara annorlunda än resten av världen? Det här gör att lbq-kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa helt hamnar i skymundan, säger hon.

Jean vet vad hon talar om. En rapport som släpptes nyligen visar att bara 0,42 procent av det globala biståndet till hbtq-rörelsen går till lbq-kvinnor i Asien. Nu är hennes förhoppning att det nystartade nätverket Asia Feminist LBQ Network ska åtgärda orättvisorna. Att det är just ett regionalt nätverk är viktigt. Var och en för sig är organisationerna för små för att få omvärldens stöd, men tillsammans kan de växa sig starka.

Kallades för "de andra"

Jean Chong har varit ideellt engagerad för lbq-kvinnor i över 20 år. Och hon har själv upplevt utmaningen med att få stöd för de frågor hon brinner för. När hon som ung vände sig till kvinnorättsorganisationerna i Singapore fick hon kalla handen. "Vi brukar inte inkludera ”andra” var svaret."
– Det var så de kallade oss: ”de andra”. Det fanns så många kvinnorättsrörelser, men ingen som ville stötta det jag gjorde för lbq-kvinnor. Jag blev urförbannad.

Klämd mellan en kvinnorättsrörelse som tar avstånd från lbq-kvinnor och hbtq-rörelsen som prioriterar män, fann Jean ingen annan väg än att söka globalt stöd för sin aktivism.
– Min organisation uppstod i intersektionen mellan feminism och sexuell läggning. Det är en väldigt svår plats att leva och verka utifrån, särskilt i Asien.

Vill ha en plats vid förhandlingsbordet

Hon fick en finansiär att bekosta en resa till ett möte om CEDAW i New York. Och väl på plats hittade hon en organisation som erbjöd utbildning i hur man skriver rapporter och ansökningar. Så småningom fick hon finansiering, bland annat från svenska RFSL. Och nu har alltså även RFSU klivit in som en samarbetspartner.
– När RFSU kom in som partner till oss blev jag överlycklig. Det handlar inte bara om att få pengar till vår verksamhet, det handlar om vilka dörrar RFSU kan öppna för oss. Jag vill ha en plats vid förhandlingsbordet tillsammans med beslutsfattarna inom SRHR, och tillsammans med alla de som traditionellt inte fått sitta där.

Det är en massa frågor som behöver få uppmärksamhet, menar Jean. En är så kallade korrigerande våldtäkt. Det förekommer att homosexuella kvinnor våldtas i tron att de då ska ”omvändas” att bli heterosexuella. Enligt Jean finns ett stort mörkertal i och med att många homosexuella kvinnor tvingas gifta sig med män mot sin vilja. Tvångsäktenskap är också en form av korrigerande våldtäkt, menar hon.
– Våldet mot lbq-kvinnor pågår inte främst ute i samhället, utan innanför familjens låsta dörrar. Den asiatiska kulturen kontrollerar våra kroppar och våra liv. Det finns ett oerhört starkt tryck från omgivningen att tillhöra normen. Kulturen och religionen straffar alla som inte följer deras föreställning om vad det innebär att vara kvinna.

Endast gifta kvinnor kallas till cellprovtagning

Andra viktiga saker att förändra rör sexuell och reproduktiv hälsa. Jean berättar att det under årens lopp gått mycket pengar till att förebygga hiv bland homosexuella män samt transpersoners sexuella hälsa. Samtidigt har lesbiska personer inte ansetts behöva information om eller tillgång till abort. Och i Indonesien till exempel, erbjuds cellprovtagning enbart till gifta kvinnor. Är du lesbisk får du gå till en privatklinik och betala 200 USD ur egen ficka.

Jean Chongs organisation har nu inlett en kartläggning av hur situationen ser ut för lbq-kvinnor i nätverkets olika länder. Vilket behov har de när det kommer till SRHR och hur kan den mötas? I oktober väntas de första resultaten.
– Sen känns det som att jag inte kan springa fort nog för att genomföra allt som behöver göras för att vi lbq-kvinnor ska få tillgång till våra liv och våra kroppar!

Text: Ulrika Hammar