Anita Gradin har avlidit

Anita Gradin har hängt kvar i mitt minne sedan mitten av 1970-talet, då jag gjorde min debut i RFSU:s förbundsstyrelse. Hon var ledamot, socialdemokratiska kvinnoförbundets representant. Jag kom från RFSL:s barrikader, och hade dessutom en del kunskap i klinisk sexologi.

Vi hade till en början inte mycket med varandra att göra, men vi sågs vid FS-mötena och jag fäste mig vid hennes intensitet, hennes genomtänkta argument i olika frågor, parat med omtänksamhet och en värme som inte var uppenbar, men fanns där hela tiden, som en orgelpunkt, för att ta en metafor från musikens värld.

Anita Gradin valdes in i RFSU:s förbundsstyrelse 1973. Våld mot kvinnor var en av hennes hjärtefrågor, och på hennes initiativ startade RFSU-kliniken 1977 sin mottagning för våldtagna kvinnor, i form av ett forskningsprojekt med Eva Hedlund och Marianne Granö, numera Göthberg som de drivande och kliniskt aktiva ledarna. Projektet finansierades av Justitiedepartementet och avsåg bl.a. att ge underlag för 1977 års sexualbrottskommittés ställningstagande till hur samhället bäst skulle bistå offer för sexuella övergrepp. Erfarenheterna därifrån blev också en viktig kunskapsbas för RFSU:s vidare ställningstaganden i denna fråga.

Under en period var Anita Gradin förbundets vice ordförande, och under 1976 RFSU:s representant i IPPF. Lite närmre kontakt fick vi 1987, när jag blev ledamot av Ottarfondens styrelse. Anita hade varit ledamot sedan 1978, och var dess ordförande under några år innan hon 1990 lämnade RFSU för nya och större politiska åtagande. 1995 blev hon Sveriges första EU-kommissionär. Hennes politiska karriär hade flutit på under åren i RFSU, och vid denna tid var hon utrikeshandelsminister, varför Ottarfondens styrelse sammanträdde på hennes departement, inrymt i ett gammalt stabilt hus i regeringskvarteren.

Anitas tjänsterumsvåning var en pampig och respektingivande miljö, tungt och ärevördigt möblerad. En detalj stack ut. Framför varje fönsternisch, någon decimeter in i rummet, hängde 2 – 3 cm tjocka pansarglasskivor, men mjukt rundade hörn och avfasade kanter. Tysta och tunga hängde de där, från taket till en bit nedom fönsternischens nivå, genomskinliga och utan att stjäla ljus från fönstren. Det fanns något slags kongruens mellan dessa pansarglasskivor och Anitas person. Kraftfulla, robusta, pålitliga, trygghetsskapande; klara och genomskinliga, och med rundade hörn – som Anita i bemötande, tanke, argument och ställningstagande.

Text: Axel Brattberg