RFSU + antirasism=sant

När Moremi Agbaje började som sexualupplysare hölls passen bara på innerstadsskolor. När Maral Ardabilchi anställdes kändes det tydligt att hon var inkvoterad. Och när Annie Boroian lyfte frågan om antirasism på en ordförandeträff var okunskapen stor. RFSU har länge varit en vit organisation. Det märks på vilka som är anställda, medlemmar och förtroendevalda. Men samtidigt håller något långsamt på att förändras. Den första kontakten Niki Chalusi hade med RFSU var en separatistisk informatörsutbildning. Hon valdes sedan in som ordförande i sin lokalförening, inte bara för sin bakgrund utan också för sina meriter.
– När jag kom in i RFSU tänkte jag ”Oj, vad dom ligger i framkant när det kommer till antirasism!” Men sedan har jag förstått att jag har fått skörda frukten av det många jobbat för länge. Det är tack vare personer som Annie som jag är här idag.

Kongressen beslutade om antirasism

Ja, mycket har hänt under de senaste åren. Och mer är på gång. Vid kongressen 2021 beslutades det att RFSU ska bli mer antirasistiskt. Det ska vi ha ett särskilt fokus på under de kommande fyra åren. För vi har lång väg kvar att gå.
– Det är fortfarande ett stort glapp mellan vilka vi säger att vi är och vad vi faktiskt gör. För att vara antirasistisk räcker det inte med att prata, det behövs aktiva handlingar, säger Annie Boroian.

Lisa Kings, docent och lektor vid Södertörns högskola, har länge forskat om civilsamhället. Hon berättar att det finns det en föreställning om att personer med annan etnisk bakgrund än svensk, boende i socioekonomiskt utsatta storstadsområden, är sämre på att engagera sig ideellt. Men hennes forskning visar att detta inte stämmer. Engagemanget finns överallt, det tar sig bara olika uttryck.
– Studier visar att i den typ av förening som lockar många infödda svenskar är det inte lika många utrikesfödda. Tittar man på socioekonomiskt utsatta områden så organiserar sig de istället ofta i mindre, lokala föreningar. Civilsamhället i Sverige har historiskt sett varit centralt för landets demokratiska utveckling, berättar Lisa Kings.

“Jag vill att RFSU ska bli en del av den antirasistiska kampen. För den antirasistiska kampen är en självklar del av SRHR.”

Men detta fungerar inte längre när organisationens medlemmar inte är de man påstår sig representera. För att kunna ha på fötterna i sitt påverkansarbete måste en organisation ha en bredd bland medlemmarna. Och här är självrannsakan vägen framåt, menar hon.
– Vilka når vi inte? Varför inte? Var finns vi redan och var skulle vi behöva vara mer synliga? Vilka redan existerande föreningar skulle vi kunna samarbeta med? Dessa frågor behöver ställas för att en organisation ska kunna ta steget till en bredare representation.

RFSU blir en antirasistisk organisation

Och RFSU tycks faktiskt vara med på tåget. Under hösten sjösattes det första steget på vägen mot RFSU som en antirasistisk organisation: En läranderesa. I denna ska anställda och förtroendevalda både centralt och lokalt få chans att öka kunskaper och reflektera över värderingar. Det kommer att bli en personlig resa, och den kan både vara jobbig och ta tid, menar Niki Chalusi.
– För många kan det innebära en ny världsbild. Att behöva lämna en gammal världsbild kan vara omskakande. Det väcker frågor kring saker man länge trott på. Men i slutändan, om man lyckas ta sig igenom den, så kommer man se att man vinner på det nya själv. För världen blir så mycket större, säger hon.

© Foto: Eva Fallström

Hans Linde, RFSU:s ordförande, håller med:
– Vi som är med i RFSU är det för vi gillar hur RFSU ser ut idag. Om vi ska bli relevant för fler måste vi kanske förändra en del av det vi tycker om.
Han ser RFSU som en organisation där det står en massa tomma stolar. Stolar som representerar erfarenheter, perspektiv och åsikter som behövs, men som alltså inte finns här idag.
– Nu när vi insett detta är nästa steg att ta reda på varför det ser ut så och vad vi kan göra åt det. För mig är det inte en fråga som vi kan välja att jobba med eller inte. Det här ligger i vårt grunduppdrag. Rasism är ett tydligt hinder för SRHR och därför måste vi arbeta aktivt med att motverka det.

Antirasism en hjärtefråga

Maral Ardabilchi, Moremi Agbaje, Annie Boroian och Niki Chalusi ingår alla i projektet Läranderesan. För det här ska inte vara en konsultlösning där folk utifrån kommer och ”lär upp” oss och sedan går härifrån. Kunskapen ska byggas upp och behållas inom organisationen.
– Antirasism och SRHR två av mina hjärtefrågor. Jag tänker utnyttja min plats och skapa utrymme. Under hela min uppväxt har jag varit tyst när jag utsattes för rasism, men jag kom till en punkt. Nu vågar jag vara lite knepig och inte längre stryka medhårs för att någon ska känna sig duktig i sitt inkluderingsarbete. Det är min egen lilla antirasistiska kamp, säger Maral Ardabilchi.