Ovärdig syn på barn i valrörelsen

Barnkonventionen blev svensk lag 2020 och Sverige har länge haft ett starkt internationellt rykte om att vara ett land där barn tas på allvar och där barnets rättigheter står högt i kurs. Hur kommer det sig då att vi just nu befinner oss i den kanske mest barnfientliga valrörelsen hittills?

Varje människa under 18 år är ett barn. Det slås fast i den första artikeln i barnkonventionen och gäller i svensk lag. Som barn har du särskilda rättigheter och alla beslut som berör dig ska tas med hänsyn till det. Oavsett vem du är, var du kommer ifrån och vad du har gjort. Du kan till exempel vara ett barn som går i skolan, ett barn som behöver vård och/eller ett barn som begått kriminella handlingar.

Den synen på barn är grundläggande i ett land som förbundit sig att efterleva barnkonventionen och den har bidragit till en norm och en barnsyn som har präglat oss som lever här. Vi har haft en gemensam överenskommelse i samhället om att man inte ger sig på barn. Respekten för barn är ingenting som uppstår av sig själv. Bakom överenskommelsen om att alla barn har samma värde, att varje barn ska respekteras och skyddas och att detta är vårt gemensamma, ytterst statens, ansvar ligger decennier av hårt arbete.

Men plötsligt har något hänt. Under senare tid har vi sett flera exempel på en förskjutning i synen på barn, inte minst i den polarisering som präglar den politiska debatten. ”Vi och dom”-retoriken gäller plötsligt också barn. Vi ser förslag på hur samhällsproblem som ojämlikhet, integrationsproblem och kriminalitet ska lösas genom förenklade insatser riktade mot vissa grupper av barn, i första hand barn i de områden där konsekvenserna av samhällets misslyckanden är som tydligast.

Den politiska debatten i årets valrörelse har präglats av förslag om hur staten bättre kan kontrollera, uppfostra och straffa barn och unga. Screening av barn i utanförskapsområden för adhd, språkkontroller av tvååringar som inte är inskrivna i förskolan och förnedringsstraff mot nioåringar är bara några av många exempel på förslag tagna ur luften, helt utan vetenskaplig förankring, riktade mot vissa grupper av barn. Förslagen är formulerade utan hänsyn till vad som är juridiskt möjligt och ofta helt frikopplade från den faktiska situation vi befinner oss i, exempelvis bristen på barnpsykologer och behörig personal i förskola och skola. Vad som också är allvarligt är experters samstämmiga bedömning att förslagen inte heller skulle ha den effekt som politikerna påstår.

Det mest häpnadsväckande är dock att förslagen kommer från våra folkvalda, de som är satta att förvalta det ansvar som staten åtagit sig genom att först ratificera och sedan göra barnkonventionen till lag. Det handlar om populistiska förslag, som bara går ut på att väcka uppmärksamhet. Få kommer förstås att kunna genomföras i verkligheten. Men det gör dem inte ofarliga. I årets valdebatt har man passerat en gräns, det som tidigare var otänkbart är plötsligt tillåtet och rumsrent, och just nu ser vi inget stopp för hur man tillåter sig att använda redan utsatta grupper av barn som brickor i det politiska spelet.

De politiska förslag som nu läggs utgår inte bara från en skev barnsyn, de saknar också barns egna perspektiv och åsikter. Politikerna beter sig som att de inte behöver ta hänsyn till barns synpunkter. Beror det på att barn inte har någon möjlighet att påverka och inte heller kan avsätta våra folkvalda? I år röstar 430 000 förstagångsväljare. Lika många kommer rösta för första gången om fyra år. De kommer inte glömma de populistiska, barn- och ungdomsfientliga uttalandena från politiker och hur medier har beskrivit dem under tiden de var barn.

Barn har mänskliga rättigheter för att de är barn – men rättigheterna existerar bara om makthavare väljer att göra verklighet av dem. En förutsättning är att vi inte låter den respektfulla synen på barn som många länge arbetat för vattnas ur. Barn har rätt till ett samhälle vars främsta företrädare försvarar dem och deras rättigheter och som ser varje barn som de likvärdiga samhällsmedborgare de är. Inte beslutsfattare som är villiga att offra grupper av barns rättigheter för att vinna kampen om vem som vågar ta hårdast tag. Det som sker nu är ovärdigt.

Magnus Jägerskog, generalsekreterare, BRIS
Mayson Joacimsbarn Persson,  talesperson, Youth 2030 Movement
Noura Berrouba, ordförande, LSU - Sveriges ungdomsorganisationer
Isatou Svenungsson, ordförande Afroinstitutionen
Elin Wernquist, generalsekreterare, Barnrättsbyrån
Thea Lempiäinen,  förbundsordförande, Djurskyddet Ungdom
Chiara Bergmark,  förbundsordförande, Elevernas riksförbund
Daniel Grahn, generalsekreterare, Erikshjälpen
Carin Dernulf, generalsekreterare, Equmenia
Sara Damber, ordförande, Friends
Sara Brunskog, generalsekreterare Frisksportens Ungdomsförbund
Carina Philipson Caritz, ordförande Förbundet Aktiv Ungdom
Oscar Sjökvist, ordförande, Förbundet Unga Rörelsehindrade
Elsa Valeberg, vice förbundsordförande, Förbundet Vi Unga
Jona Mörn och Leo Möller, ordföranden Förenade jourer
Aida Badeli och Rebecka Forsberg, språkrör, Grön Ungdom
Sigurdur Andersson och Felicia Olsson, språkrör, Gröna Studenter
Abedin Denaj, ordförande, Gävles romska förening
Alexander Wilson van Deurs, förbundsordförande, jagvillhabostad.nu
Ametist Azordegan, ordförande, Juice Studios
Mona Örjes, förbundsordförande, Junis
Emma Hundertmark, ordförande, KFUM Sverige
Elin Hågeby Caicedo, generalsekreterare, Maskrosbarn
Therese Uhr, verksamhetsansvarig Medborgarskolan Gävle
Ellen Tejle, vd mediehuset Fanzingo
Balqis Lamis Khattab, grundare Möllans Basement
Ponthus Jessmor, förbundsordförande, Nykterhetsrörelsens Scoutförbund
Nasma Salim, generalsekreterare, PeaceWorks Sweden
Nora Svensson Hahr, talesperson, och Karolina Lagercrantz, vice ordförande PUSH Sverige
Desirée Widell, ordförande, Raoul Wallenberg Differencemakers
Malik Chaudhry, riksordförande REACTA
Ingela Holmertz, generalsekreterare, RFSU
Elias Fjellander, förbundsordförande, RFSL Ungdom
Anna Lind, verksamhetschef Right To Play Sverige
Matilda Köpcke, verksamhetsansvarig, Riksorganisationen Popkollo
Amir Sajadi, ordförande Roya Foundation & Järvaskolan
Vincent Ericsson, förbundsordförande, RUM - Riksförbundet Unga Musikanter
Hanna Thessén, förbundsordförande, Rädda Barnens Ungdomsförbund
Emil Mattsson, direktor Räddningsmissionen
Lotta Schneider, ordförande, Röda Korsets Ungdomsförbund
Brendan Rajakumar Joseph, ordförande, Röda Korsets Ungdomsförbund Uppsala
Jacob Flärdh, generalsekreterare Stiftelsen Child10
Gustav Lygon, ordförande, Studentradion i Sverige
Måns Katsler, verksamhetsansvarig, Svensk Live - Unga arrangörsnätverket
Yasri Kahn, generalsekreterare, Svenska muslimer för Fred och Rättvisa
Lilian Helgason, ordförande, Sveriges Elevråd
Therese Palm, förbundssekreterare Sveriges Hundungdom
Ellen Åberg, ordförande, Sveriges ungdomsråd
Max Horttanainen, förbundsordförande, Sverok
Daniel Camerini,  ordförande, Tamam Riks
Ramin Omarzai,  ordförande, Tamam Mariestad
Eva Glückman,generalsekreterare, Tjejzonen
Ann-Christine Ruuth, förbundsordförande, Transammans – förbundet för transpersoner och närstående
Johanna Martinsson, ordförande, Ung Teaterscen
Freja Anckers, förbundsordförande, Unga Allergiker
Johanna Forsberg, ordförande, Unga Hörselskadade
Siri Klintberg, generalsekreterare, Unga Reumatiker
Daniel Vencu Velasquez Castro, förbundssekreterare Unga Örnar
Filip Nyman, förbundsordförande, Ungdomens Nykterhetsförbund
Maria Modigh och Elise Lilliehöök, Co-CEOs, 29k Foundation
Maja Frankel, generalsekreterare Friends