Elise "Ottar" Ottesen-Jensen

Elise Ottesen-Jensen var en av initiativtagarna till RFSU-förbundet, och hon ledde RFSU från grundandet 1933 fram till 1959. Bilden som tonar fram ur protokollen som finns kvar är den av en energisk och skicklig organisatör, och en medveten sexualpolitiker. Ottesen-Jensen ägnade en stor del av sitt liv åt RFSU, så pass mycket att man kan tala om en livsuppgift.

Ottars framtidsvision växte fram ur ett Sverige i fattigdom, arbetslöshet och svält. Kvinnor levde i skräck för att bli gravida och tiotusentals illegala aborter utfördes årligen av kvacksalvare på grund av den stränga abortlagstiftningen.

Samhällsengagerad journalist

Elise Ottesen föddes 1886 i Højland utanför Stavanger. Hon var det sjuttonde barnet i en syskonskara på arton, av vilka endast elva nådde vuxen ålder. Hennes far Immanuel var präst, och modern Karen, född Essendrop, biskopsdotter.

Vid 17 års ålder började Elise studera till tandläkare, men en explosion i ett laboratorium satte stopp för de planerna – hon förlorade flera av sina fingrar. Elise utbildade sig istället till riksdagsstenograf, arbetade en kort tid som sekreterare i Trondheim, och slog sedan, på 1910-talet, in på den journalistiska banan. Vägen till journalistiken gick via ett allt större intresse för samhällsfrågor. I Trondheim arbetade Elise först på den radikala tidningen Nidaros, därefter på den socialdemokratiska Ny tid och efter flytt till Bergen på tidningen Arbeidet. Politik, sociala frågor och kvinnofrågor blev vad Elise i huvudsak sysslade med.

Utskälld och förlöjligad i sexualdebatten

Sin sexualpolitiska debut gjorde Elise 1914. En man i Stavanger hade förgripit sig på en tvåårig flicka och smittat henne med en könssjukdom.

Mannen dömdes till åtta års fängelse, och röster höjdes om strängare straff och att sexualbrottslingar skulle kastreras. I tidningen Arbeidet hävdade Elise att sådana åtgärder var verkningslösa, och att staten istället skulle införskaffa en ö där sexualbrottslingar skulle isoleras och bedriva jordbruk och trädgårdsodling för sitt uppehälle. Samhället skulle på så sätt vara skyddat, och de förvisade – egentligen sjuka och olyckliga människor – skulle ges möjlighet till en gynnsam utveckling.

Elise blev utskälld och förlöjligad. "Fröken Ottesens ö" valsade runt i pressen såväl som i de lokala revyerna. Vid samma tid träffade Elise Albert Jensen, en av den svenska syndikalismens centrala gestalter. I sina memoarer skriver Ottesen-Jensen att förhållandet för henne både var ett kärleksförhållande och en politisk skola.

I Sverige började Elise efter en tid arbeta som journalist i den syndikalistiska pressen. I formella sammanhang var hon nu Elise Ottesen-Jensen, eller "fru Jensen" (de gifte sig först 1931), men som sin signatur valde hon "Ottar". Och det var som "Ottar" hon blev känd för en större allmänhet. Åren 1922-1924 redigerade Ottesen-Jensen en kvinnosida i SAC:s (Sveriges Arbetares Centralorganisation) nystartade tidning Arbetaren. Sidan var rubricerad "Kvinnan och hemmet". Efter en konflikt med redaktionen slutade Ottesen-Jensen, och istället gav hon ut en egen månadstidning under 1925 kallad Vi kvinnor. Denna gick dock dåligt och efter att den lagts ner fick Ottesen-Jensen en egen spalt i ungsocialisternas Brand. I Brand skrev hon mellan 1925 och 1928.

Provade ut pessar efter föreläsningar

Genom sina artiklar och böcker blev Ottesen-Jensen ett känt namn. Sitt första föredrag i Sverige höll Ottesen-Jensen 1923 i Grängesberg, och sedan fortsatte hon att resa land och rike runt och agitera mot "könslagarna": förbuden mot abort och upplysning om preventivmedel. I samband med föredragen provade Ottesen-Jensen in pessar på kvinnor, ibland under väldigt primitiva förhållanden – bakom draperier i kalla och dragiga föreläsningslokaler, på uthus med mera. Under fem år fick 1800 kvinnor pessar inprovade av Ottesen-Jensen. Från 1920-talet och framåt ägnade sig Ottesen-Jensen i huvudsak åt sexualpolitik och upplysning.

I sina memoarer antyder Ottesen-Jensen att det var sexualpolitiken som valde henne snarare än hon som sökte sig till den. Ottesen-Jensen sökte en uppgift i politiken. Hon var en radikal, orädd kvinna med ett starkt socialt patos – sexualpolitiken kunde då vara ett alternativ. Kanske blev det de sexuella frågorna också därför att de i samtiden ofta definierades som kvinnofrågor, och därmed som ett ansvarsområde för kvinnor. Det fanns troligen flera skäl till att Ottesen-Jensen började engagera sig sexualpolitiskt – och det starka gensvar hon fick bekräftade att denna väg var hennes.

Under 1920-talet fick Ottesen-Jensen även ett internationellt kontaktnät. Sexuell reform var en internationell företeelse, och Ottesen-Jensen var del i ett stort världsnätverk av sexualupplysare, den så kallade "Världsligan". De kunskaper och erfarenheter hon fick i Världsligan hade hon med sig när hon sedan bildade RFSU.

Könskamp och sexualpolitik Ottars hjärtefrågor

För Ottesen-Jensen var det självklart att kvinnor och män har olika uppgifter i samhället och i politiken. Mannen skulle vara yrkesverksam och delta i det offentliga livet. Kvinnans uppgift var att stödja honom, skapa ett gott hem och vara en god hustru och mor. I Ottesen-Jensens artiklar i den syndikalistiska pressen under 1920-talet blandades politisk agitation och referat av böcker och föredrag i olika ämnen med hushållstips.

Ottesen-Jensen var revolutionär, hon ville ha en fullständig omvandling av samhället. Sällan gjorde hon någon djupare analys. Det kapitalistiska samhället utmålades som en grottekvarn, medan det socialistiska utlovades att bli rättvist, mänskligt, fritt och lyckligt.

Kamp mot "könslagarna" stod i centrum, det vill säga de lagar som förbjöd abort och upplysning om preventivmedel. Ottesen-Jensen skrev också om behovet av att upplysa om könssjukdomar, om prostitutionens elände, rashygien och sedlighetsbrott, men en klar majoritet av hennes sexualpolitiska artiklar agiterade för att förbuden mot preventivmedelsupplysning och abort skulle slopas. Och hon uppmanade syndikalister och ungsocialister att samla sig till en opinions- och proteströrelse.

Upplysning vägen till lagändring

I sina artiklar drev Ottesen-Jensen krav på att "fri och offentlig fosterfördrivning" skulle införas, alltså att kvinnor skulle ha rätt till abort och få den utförd av läkare. "Fri" betydde i sammanhanget gratis. I dagsläget förbjöd lagen kvinnan "att bestämma över sin egen kropp", skrev Ottesen-Jensen, men hon hävdade ändå inte att kvinnan själv skulle ha den slutgiltiga beslutanderätten. Istället tryckte Ottesen-Jensen på behovet av abort av medicinska, ekonomiska och framför allt sociala skäl. Abort såg hon som en nödlösning. Oönskade graviditeter skulle i möjligaste mån förebyggas, menade Ottesen-Jensen.

Enligt Ottar var upplysning enda vägen till lagändring. Hon reste runt i landet och informerade fattiga kvinnor och män om hur de kunde skydda sig mot könssjukdomar och oönskade graviditeter. Hennes sexualupplysning uppskattades och blev en förebild för skolans sexualundervisning, och inspirerar oss än idag.

Denna text är sammanställd från texter ur tidigare RFSU-ordföranden Lena Lennerheds bok "Sex i folkhemmet. RFSU:s tidiga historia" (2002).

Hur ser RFSU på Ottar idag?

Ottars arbete var mycket progressivt för sin tid. Hon arbetade bland annat för att häva lagarna som förbjöd upplysning om preventivmedel och homosexuella kontakter. Hon förespråkade sexualundervisning och att fattiga skulle få preventivmedel gratis. Hon ville också införa fri abort.

Vissa av Ottars ställningstaganden överensstämmer dock inte med RFSU:s värderingar idag. Elise Ottesen-Jensen var till exempel en förespråkare för dåtidens "rashygien". Hon var inte främmande för steriliseringar av till exempel personer med funktionsnedsättning. Ottars ställningstaganden för "rashygien" gjordes i huvudsak innan RFSU bildades, främst på 1910- och 1920-talen, men det är ett faktum att hon aldrig tog offentligt avstånd från sina uttalanden.